Aftonbladet – 22 augusti 1866, sida 3

MADAME ROLAND ). Tecknad ar CHARLES DE MAZADE: Roland tvingas att för sina studiers skull gr några resor; hon följer honom till chweiz och till England. Samtidigt härmed utvidgas hennes förbindelser, och — härvid bör man noga lägga märke — det är icke med qvinnor hon knyter dem, utan det är med män som hon finner behag uti att sluta dessa bjertliga och lifliga vänskapsförbindelser, i hvilka hennes behag och hennes snille framträda i sin fulla dager. Hon har sin egen krets af vänner. Der är Bosc, sekreteraren vid postintendenturen och son till konungens läkare; denne är den äldste och mest trofaste af dem alla. Så är der Lanthenas, en ung läkare, hvilken Roland före sitt giftermål hade lärt känna i Italien och fattat vänskap för, och hvilken madame Roland vid denna tid gaf namn af broder. Vidare är der Champagneux, som i revolutionens första dagar redigerade Courrier de Lyon, samt Bancal des Issarts, den sist upptagne, men derför icke minst värderade, hvilken, innan han kastade sig in i politiken, var notarie. Flera än en af dessa män erfara tjuskraften af hennes behag och stanna icke vid vänskapens gräns. Madame Roland känner det, ser det, men förskräckes icke deröfver: qvinna, som hon är, styr denna unga romerska matrona med lika fri som säker hand alla de hemliga trådarne i dessa känslor, som hon ensam känner till och hvilka hon upptänder och beherrskar, nedslår och upplifvar med allmgkten af sina omotståndliga behag. Det var kanske ett något farligt ideal hon bildade sig, då hon drömde om att ?skapa en mans lycka och utgöra en föreningslänk mellan många?. Utan att vara osårbar, ansåg sig madame Roland dock fullkomligt säker, då hon med älskvärd munterhet höll förmaningstal för sina unga vänner och talade med dem om de patriotiska känslor hon sjelf hyste, och som blefvo starkare allt efter som. den allmänna krisen närmade sig. Hon förutsåg icke revolutionen i alla dess konseqvenser; hon såg den, såsom många andra, komma såsom någonting otydligt, hemlighetsfullt, men oundvikligt, och hon hade på förhand tillegnat sig dess tanke och uppeldat sig vid föreställningen om det nära förestående förverkligandet af hvad hon på tidens egendomliga språk kallade ?menniskoslägtets på nyttfödelse?. Utan att ana möjligheten att bon sjelf skulle komma att spela en roll, kastade hon sig från sin undangömda vrå med lif och själ in i rörelsen, i det hon följde den böjelse för utveckling och verksamhet, som är naturlig hos en själ hvilken sporras af sina obegagnade gåfvor och omättade instinkter. Då Lyoneser-federationen kom till stånd publicerades i Champagneuxs tidning en enthusiastisk och glödande berättelse derom, som spreds i sextiotusen exemplar; ty en hvar af de förbundna ville hafva ett särskildt aftryck deraf. Denna berättelse var madame Rolands verk och betecknade på visst sätt hennes första, halft offentliga uppträdande på stridens fält. Från detta ögonblick är hon icke längre hvarken den unga flickan från Quai de IHorloge, eller husmodren på gården La Platiere; det är såsom revolutionens qvinna hon begifver sig till Paris med Roland, som i anledning af en penningfordran skickats af Lyons borgerskap till den konstituerande församlingen, och hon återvänder endast för ett ögonblick till landet för att strax derefter på allvar uppträda på skådeplatsen och under en tid af aderton månader blifva, efter hvartannat, den ledande själen uti inrikesministeren, ett partis bangrförerska, fånge i Conciergeriet och slagtoffer och hjeltinna på Ludvig XV:s torg. Det är, säger jag, revolutionens qvinna som nu uppträder med alla de kännetecken, som karakterisera henne, med alla de egenskaper, som göra henne till en lefvande och talande typ af den förfärliga skakningen i det franska samhället. I det hon oväntadt kastas in i hvirfveln af händelser, hvilka visa sig såsom upplösningen på en lång moralisk, filosofisk och politisk kris, är madame Roland i sjelfva verket icke endast en person och ett slagtoffer mera; hon är en af de märkvärdigaste gestalterna, en qvinlig typ af sjelfva revolutionen, hvilken, i det den drager henne fram ur dunklet, plötsligt låter en person med liflig och omfattande originalitet framträda i sitt fulla ljus. En af de mest framstående egenskaperna hos denna revolutionens qvinna, som är uppvuxen i det adertonde århundradets skugga, är den borgerliga lifskraft, borgarblodet, som eldar henne och stundom uppkallar en ) Se A. B. n:r 155, 158, 167, 169 och 172.