Aftonbladet – 22 augusti 1866, sida 3

en liflig rodnad på hennes kind. Hon är för ingen del någon verkklig plebej; hon -)har icke folkets känslor, den förtryckta masI sans instinkt. Hvad hon känner för de lidande är snarare en rörd beskyddares känsla. )SI mitt varma hörn vid spiseln4, skrifver I hon, Stänker jag efter en lugn natt och se.Idan morgonens olika sysslor äro uträttade, medan min vän sitter vid sitt skrifbord, min -Ililla flicka är upptagen af att sticka, och jag sjelf samtalar med den ena oeh öfverJvakar den andras arbete, eliter, i det jag i fullt mätt njuter lyckan af det varma, J innerliga samlifvet med min lilla kära faI milj, skrifver till en vän, tänker jag, medan snön faller på så många olyckliga, som äro öfverväldigade at sorg och nöd, med innerlig rörelse på deras öde. Det är en vacker tafla och måhända just en sådan som en af nutidens intelligenta borgerliga qvinnor drömmande målar för sig sjelf, då hon en morgon stiger upp och i det hon ser snön falla, tänker sig vara i en boarmhertighetssysters ställning. Häruti ligger inenting af en plebejisk revolutionsanda. Madame Roland hyser icke en gång aktning för handeln, utan yttrar sig föraktligt om densamma i sina samtal med fadern, utan att föröfrigt göra någon skilnad mellan de olika slagen af handel: att sälja diamanter och att sälja små pastejer synes henne vara ungefär ett och detsamma; den enda skilnaden skulle vara, att man vid försäljningen af små pastejer har bestämda priser och bedrager mindre, om man ock smetar ned gig litet mera.4 enna sällsamma guldsmedsdotter är snarare i besittning af hvad man kunde kalla borgarståndets abstrakta egenskaper, dess moraliska och filosofiska sinnesriktning. Framförallt har hon genom instikt och eftertanka insupit hat till all ståndsskilnad, till allt företräde i rang och all social orättvisa, ett hat, som otvifvelaktigt blifvit närdt genom missförhållandet mellan hennes böjelser och hennes första ungdoms inskränkta vilkor. Det är denna känsla som bryter fram, då hon betinner sig inför madame de Boismorel, den förnäma damen, som tager emot henne med en så nedlåtande min, eller då hon träffar tillsammans med fröken dHounaches, denna långa, torra och gula fågelskrämma, som kråmar sig öfver sin adliga börd och tråkar ut alla menniskor med sina gamla pergamenter, och i trots af sin okunnighet, sin stela hållning, sin gammalmodiga toilett och sina löjliga manår, blir väl mottagen öfverallt på grund af sin adliga härkomst4. I sin ungdom har hon en gång den lyckaa att i sällskap med sin mör, den lille onkel: Bimont och mademoiselle dHounaches komma till Versailtes för att under några dagar få taga kofvet i närmare betraktande. Hon bor på slottet hos madame Legrand, Dauphines kammarfru; men hon tycker mera om att se på statyerna i trädgårdarne än på slottets invånare, och då hennes mor frågar henne, om hon är belåten med sin resa, svarar hon: ?Ja, bara den snart är öfverstånden. Men om detta räcker ännu ett par dagar, kommer jag visst att till den grad afsky de menniskor jag ser, att jag icke vet huru jag skall dölja mitt hat.P — ?Hvad ha de då gjort dig för ondt?? — ?De ha låtit mig känna hvad orättvisa är och ställa i hvarje ögonblick en ny löjlig dårskap för mina ögon.? Man kan sålunda föreställa sig hvad hon kände, då hon blir bjuden att äta middag hos en dam, som bor på generalförpaktaren Haudrys slott i Fontainebleau, och mottages uti handkammaren! Deuna samma känsla, som på visst sätt sammansmälter med hela hennes natur och sinnesriktning, är det som återkommer, då hon, såsom styrande drottning i inrikesministeriet, ansigte mot ansigte med den andra drottningen i Tuilerierna, genom Rolands ryktbara bref låter Ludvig den sextonde höra dessa revolutionens ljungande och stolta ord, uti hvilka väl icke ljuder en ton af hämd, men som dock äro det sträfva uttrycket af en klass, som härefter talar med majestätet likasom med sin like och med en viss kärfhet tager sin nyförvärfvade makt i begittning. (Forts.) se————