Aftonbladet – 16 augusti 1866, sida 3

r ge 0 ERS l längre än ämnadt var. hvilka kejsaren sedan en längre tid lidit, och en försämring af det onda, som varit anledning till att kejsaren under flera år måst begagna baden i Vichy, bestämde läkaren Royer att tillstyrka ombyte af vistelseort. Kejsarinnans af Mexiko ankomst till Paris har der väckt en oerhörd uppmärksamhet. Kejsarinnan reser inkognito och tog sitt logis i Grand Hotel. Hvarken de officiella eller officiösa tidningarne hafva haft något att förtälja om ändamålet med hennes resa. Likväl synes det vara ganska bestämdt, att den höga damen ännu en gång vill begära Frankrikes intervention samt söka förmå franska regeringen att förstärka trupperna i Mexiko, eller åtminstone att. låta de franska trupperna qvarstanna yckas icke detta, I kommer sannolikt kejsar Maximilian att snart I följa henne efter till Europa. Den officiella j tidningen i Mexiko tillkännagaf kejsarinnans afresa i följande ordalag: ?Hennes Maj:t lafreser till Europa och skall der förhandla löfver Mexikos intressen samt ordna åtskilliga internationella angelägenheter. Den sanna patriotism, med hvilken vår herrskarinna mottagit denna mission, är bästa beviset på den sjelfuppoffring, som kejsaren anser sig skyldig sitt nya fädernesland, och lär så mycket högre att uppskatta, som kejsarinnan med en resa under den närvarande regatiden är dubbelt utsatt för faran af gula febern, som rasar i Vera Cruz.? Kej sarinnan åtföljes af den mexikanske utrikesministern ad interim Don Martin de Castillo, men endast för formens skull, eftersom den ofvannämnda officiella tidningen icke med ett ord omnämner honom, utan uttryckligen säger att missionen uppdragits åtkejsarinnan. TYSKLAND. Times korrespondent i österrikiska högqvarteret skildrar Benedeks marsch från Olmilz till Pressburg på följande sätt: Då nordarmån efter nederlaget vid Königgrätz drog sig tillbaka till Olmätz, var det Benedeks afsigt att samla sina upplösta stridskrafter och unna dem någon hvila bakom de befästade linierna, tills de återvunnit krafter i såväl fysiskt som moraliskt afseende, och derpå antingen göra front mot en af de preussiska kolonnerna eller lägga sig på lur för att finna tillfälle att afskära deras förbindelser; men ehuru Olmitz var tillräckligt provianteradt för att fästningsgarnisonen skulle vara i stånd att uthärda en belägring, så kunde dock icke från de angränsande trakterna skaffas lifsmedel till en stor armå, och förbindelsen med Wien skulle blifvit i hög grad försvårad om icke fullständigt afskuren. Detta var troligen orsaken till att Benedek fick befallning att föra sin arm öfver Donau och ställa den under erkehertig Albrechts befäl. Sedan han skickat så mycket trupper som möjligt samt bagagetrain, förråd och artilleri förut på jernvägen, måste dock största delen af de fem kårerna föras i riktningen af Pressburg, eftersom preussarne på den tiden redan besatt så mycket af landet, att ett direkt återtåg till Wien var omöjligt utan att leverera ett stort slag, och att våga ett sådant var icke rådligt under armåns dåvarande tillstånd. Derför skickades den 12 Juli första kåren till Prerau för att skydda jernbanan emot de 4500 preussare, som förmodades stå i trakten af Prerau. Den förblef i denna ställning till den 15 Juli, då den förenade sig med åttonde kåren. Den 14 Juli lemna !e andra och fjerde kårerna Olmttz och marscherade utan särde.les motstånd öfver Tobitschau, Kojetein, Zaimek och Hradisch. Ett motstånd vid Tobitschau öf vervanns lätt, och återstoden af vägen till Pressburg tillryggalades utan att trupperna oroades. en 15 Juni marscherade sjette kåren öfver Weisskirchen och Beczwa-dalen, utar att oroas af fienden. Samma dag lemnade åttonde kåren med Benedek och hans stat linien för att följa den riktning som de båda andra kårerna tagit. Man visste att preussarne voro i närheten, och order var utfärdad till den lilla kåren att hålla sig beredd på en sammanstötning med fienden, Huru denna befallning utfördes, kan en militäriskt bildad läsare lätt finna af det följande. I spetsen för kolonnen marscherade ett halft regemente ulaner och derefter en brigad infanteri. Vidare kommo fyra batterier reserv-artilleri och derefter militärvagnar samt slutligen hufvudstyrkan; andra hälften af ulanregementet bildade eftertruppen. Ett af de första försigtighetsmått vid marschen genom en trakt, der man kan vänta att stöta på fienden, består i att skicka ut patruller af infanteri och kavalleri åt båda sidor för att i tid kunna bli underrättad om fiendens ankomst. Men denna pligt tyckes ha blifvit försummad eller blott til hälften uppfylld, ty brigaden Weber, som marscherade på kolonnens högra flank, var för långt tillbaka mot eftertruppen, och kavalleridivisionen Prins Taxis afmarscherade kl. 8, således 3 timmar efter intanteriet och kom tillstädes först då det var för sent. Detta var icke kavallerichefens skuld, emedan han blott lydde de befallningar han erhållit, — Benedek med sin stab red vid sidan af kanonerna. I denna ordning marscherade kolonnen vi dare, och avantgardets kavalleri hade redan hunnit till Tobitschau, då spetsen af kolonnen anfölls af preussarne, som hejdade dess marsch, medan ett batteri kanoner, som tagit plats på en höjd något till höger om kolonnen och i närheten af dess front, beströk hela vägen med gin eld. Samtidigt såg man också till höger två sqvadroner preussiska gardeskyrassierer rycka fram öfver kullen mot de österrikiska batterierna på vägen. Benedek sjeM lät tre eller fyra batterier efter hvaranara köra upp mot de preussiska kanonerna och rycka fram å åkrarne till höger på ett afstånd af —800 steg från kavalleriet. Man ansåg detta för en del af prinsens af Taxis division till trots för stabsofficerarnes varningar, hvilka visste att österrikiska kavalleriet ännu icke kunde ha hunnit fram. Tviflet rörande hvilken nation det kavalleri tillhörde, som syntes på höjden, skingrades dock hastigt, då första sqvadronen af preussiska kavalleriet gjorde ett anfall på de österrikiska kanonerna, icke kraftigt utan i långsamt traf och i leder som böljade som en sädesåker — ingen vacker anblick, såsom en officer i Benedeks stab yttrade. Som bekant har en generalstab en liten afdelning kavalleri med sig, som tjenar dels till lifv.kt dels användes till or donnanstjenst samt att föra handhästarne. Denna afdelning var i detta kritiska ögonblick knappt 40 man stark. Några hade hästar att föra, medan andra på sina sadlar hade officerarnes lätta bagage: Men huru få och belastade de än varo, några till den grad att de icke ens kunde draga sina sablar, så voro de dock uppfyllda af den fasta tron på österrikiska kavalleriets oöfvervinnerlighet, en tro som vuxit till en fast öfvertygelse genom erfarenheten, att österrikiska kavalleriet nästan utan undantag varit öfverlägset der det haft att göra med preussiskt kavalleri ensamt, Följaktligen störtade stabsdragonerna med handhästar, bagage och sablarne i skidan dristigt mot preussarnes flank, just som dessa voro inträngda mellan kanonerna. Flera af stabens officerare blandade sig uti tumultet, som snart slutade med att de preussiska kyrassiererna droga sig tillbaka till andra sqvadronen, hvilken icke tycktes haft mod att under