Aftonbladet – 15 augusti 1866, sida 3

Här och der i backarne. Betraktelser under en fotresa i Blekinge. IV. Vi äro i Jemshög, Snapphanarnes gamla tillhåll. Från kusten mellan Carlshamn och Sölvesborg går en bergås uppåt landet och stannar i Jemshög. Det är föyskberget; der de lurande snapphanarne hade sina bästa ömställen. Nu dölja sig der inga andra hanar än skogsfåglar. Redan vid Hoby, mellan Ronneby och Carlshamn, möter oss ett minne af snapphanarce. En skans, en ruin, ett minne, talande om krig och förstörelse, väntar man att få se efter de grymma stigmännen, men man finner ett altare — verldens heligaste fridsställe. Ett band snapphanar kommo till prestgården i Hoby, för att göra sig en glad dag. Men innan de plägade sin lekamen beslöto de att skaffa sig en själsnjutning, och i den prisvärda afsigten förde de iresten ut i skogen, för att hänga honom. Ett par af de vilda sällarne togo gudsmannen i håret, och så bar det af för att söka ett lämpligt träd. En af snapphanarne var humorist, och han proponerade att presten skulle hålla ett litet afskedstal, innan han fick snaran om halsen. Detta förslag helsades med bifall, och presten fick stiga upp på en stor sten, kring hvilken hans lifvade åhörare togo plats under den muntraste sinnesstämnivg. Den misshandlade presten höjde nu sitt hufvud och började med hög röst en straffande predikan. Till en början afbröts ha. af gälla skratt, men omsider blefvo alla tysta. De gycklande stigmännen grepos af orden, som gingo från len vältalige prestens läppar, och inom kort böjde de alla knä kring stenen, lyssnande med andakt till talarens stentorsstämma. När presten hade skriftat dem nog, sändes tt par att hemta de heliga sakramenten, hvarefter nattvarden utdelades till de ångerulla syndarne, Stenen fick deraf namnet Hoby altare?. Vid åhörande af denna sägen måste man beundrande utropa: I forntiden fanns det verkligen prester som dugde! Naturen i Jemshög är helt olik den i östra och mellersta Blekinge. I Lyckeby och Ronneby är allt jollrande, mysande sladt; i Jemshög hvilar ett mildt allvar öfrer lunderna. Marken är kuperad, och hvar nan -går fram ser man de björkbevuxna vöjderna spegla sig i blåa insjöar. Innan jemskög delades räknade man 365 sjöar i ocknen. Då man hör namnet Jemshög, så är man