Aftonbladet – 15 augusti 1866, sida 3

Garibaldi bland sina frivilliga. En korrespondent till Köln. Zeit., sor nyligen gjorde ett besök i ambulanserna Vestone, berättar bland annat följande: De sårade, omkring 65 till antalet, had blifvit utplanterade i flera af de större bond gårdarne. De erhöllo den mest sorgfällig vård af läkarne och deras biträden. Störst delen utgjordes af lätt sårade, enär de mer svårt ekadade hade blifvit förda till Sal vid Gardasjön, der ett större militärhospita blifvit inrättadt i en rymlig kyrka. En a läkarne från Salo hade nyss anländt hit oc berätta e mig om ett besök, som den sjel temligen klene och cjuklige Garibaldi had gjort de dervarande sårade. Det var e bjertgripande syn. Vid den älskade anfö rarens inträde reste sig de 150 sårade, lika som drifna af en elektrisk stöt, i sina sän gar, för att rålunda mera vördnadsfull kunna helsa honom. Garibaldi, som va åtföljd af flera läkare och officerare vid sir generalstab, gick långsamt genom salarne talade lugnande och tröstande ord oci räckte en hvar sin hand. Sjelf lidande, had: han dock ett ord till uppmuntran åt e! hvar. Åt en frivillig, som var sårad i rygg mergen och hvars nedre extremiteter til följd deraf voro helt och hållet förlamade sade generalen: Hvad du är lycklig, mir vän, som får lida så svåra plågor för ditt fädernesland, för den skönaste, bästa ock ädlaste sak, för ditt lands befrielse! En annan frivillig, hvilken en granatkula hade sårat i magen och som under hela natten hade legat i dödskampen, ropade plötsligt, då han blef varse Garibaldis ansigte lutadt öfver honom: Caro generale, nu dör jag nöjd, sedan jag fått se dig och trycka din hand!? Djupt rörd, kysste Garibaldi honom på pannan och sade: ?Haf mod, min tappre vän, och om du verkligen dör, så låter du ditt lif för den ädlaste sak, för hvilken en hvar af oss är beredd och längtar att få dö!? Tvesne timmar derefter dog den sjuke med Garibaldis namn på sina läppar. Huru mycket Garibaldi ötverhufvud taget vördas och älskas af alla siva frivilliga, visar sig äfven bär på det tydligaste sätt. Jag behöfde, då jag stod bredvid en sårad, endast nämna generalens namn, för att på det bleka ansigtet framkalla en flygtig rodnad af stolthet och beundran. De flesta af de sjuka voro sårade i armar och bröst. Många af dem voro redan på bättringsvägen och ifriga att åter få gripa till musköten. 7Om vi bara hade bättre gevär!? suckade mer än en, då han berättade om affären den 16, då de frivilliga efter ett hårdnackadt motstånd blefvo tillbakadrifna — Hvad beträffar Garibaldis sår, så vet man nu att detta ej kom sig från en österrikisk jägare, utan deraf att ett italienskt gevär sprang sönder, antiogen derför att det var för starkt laddadt eller för att det var gammalt och klent. Det förstås af sig sjeift att Garibaldi icke ville veta namnet på den olyck: ige frivillige, som var skuld till hans olycka; han befallde på det bestämdaste att man ej skulle få anställa några efterforskningar härom, för att icke för en olyckshändelses skull lägga en olidlig börda på en ung patriots hjerta. Detta hanvdlingssätt, på en gång högsinnadt och klokt, är hög grad egnadt att visa den ädle mannens karakter i all sin skönhet, och jag skyndar derför att här lemna detta hittills okända faktum åt offentligheten.?