Aftonbladet – 15 augusti 1866, sida 2

ott statens förmynderskap öfver samhäölt och särskildt barnen, utan äfven kyrins. Och det gäller å andra sidan den skildes pligt och rätt. Det gäller vidare vad som är verkställbart eller icke. Söker man då lösa frågan så, att man står statens eller regeringens rätt böra skränkas till endast det allmänna stadandet om hvilka ämnen och färdigheter om böra göras till föremål för skolans ppfostrande verksamhet, — och dertill syes den väl och med fog böra inskränkas, 7 i annat fall skulle Sverges regering beäda samma väg som Preussens, hvilken i e 8. k. regulativerna uppträdt såsom der er vill bestämma folkets andliga näriog ch behof på samma sätt som de föregående rhundradenas regeringar genom lyxförbud ch hvarjehanda andra förordningar i all älmening företogo sig att bestämma öfver olkens föda, kläder, bohag o. s. v.,— så öljer derefter att afgöra, hvilken eller hvilka kola ega att bestämma måttet och behandngen i fråga om de särskilda ämnena och irdigheterna. Och i detta fall synes de jelfverksamma samfunden böra ega så oinkränkt rätt som möjligt, sedan nemligen det f lagen uppställda, af alla fordrade minsta unskapsmåttet blifvit tillgodosedt. Skolan blir annat fall endast dressyr-anstalt Eller hvilken fara vore väl å färde för olket, om äfven landstingen egde att göra ina åsigter härutinnan i någon mån gälande? Bör man väl förutsätta, att ettläns örtroendemän icke förstå sådana frågor? — sådant fall förutsätter man ju en orimligjet. Inväljas icke, såsom man redan erfait, de särskilda länens bästa män i landsingen? Har man väl på ett eller annat båll ågon större anledning att klaga öfver dessa al? rt Ja, skall man på vissa håll säga, landsingens sammansättning är i de olika länen nycket olika; i ett Jän väljas endast eller jästan endast Pbönder?, i ett annat nästan ndast ?herremän?, (dessa begge termer biehållas nemligen ännu, äfven sedan gränen mellan klasserna redan i väsentlig mån örsvunnit), och betydliga olikheter skulle ålunda 1 detta fall inträda i de särskilda änen. Och om så blefve förhållandet, hvilken lycka låge val derutinnan? Vore det icke astmer lyckligt, att hvarje län finge äfven fråga om den allmänna skoluppfosiran sina örbållanden ordnade enligt den anda som lerinom råder? Om i ena länet undervisningen erhölle en efter dess egenskap af ikerbruksdistrikt lämpad riktning, i ett annat en efter dettas egenskap af företrädesvis bergsbruksoch skogshushållningsdistrikt lämpad karakter; vore det väl något skadlige deruti? Vore det icke tvärtom nyttigt och önskvärdt? Ty nog börr an kunna vara förvissad derom, att sjelfva grunden för kunskapsbyggoaden dock alltid blefve lisartad, så ensariad som vår allmänna ekoluppfostran hittills varit. Är det icke tillochmed mnödvändigt, att en sådan frihet ju förr desto hellre blefve rådande? Möjliggör icke friheten äfven i detta fall mera If och anda än den lagstadda enformigheten? Frågan gäller, såsom man lätt finner, huruvida en statsskola, — detta ord i fråga om den allmänna borgerliga uppfostran taoet i samma mening som ordet statskyrka i fråga om ett folks religiösa bildning — är att föredraga framför en folk-skola, en af folket sjelft till sin riktning och anda bestämd skola eller icke. För närvarande är vår allmänna skola en statsskola. Seminariestadgan, utfärdad af regeringen, utgör dess lag; ty sådan seminariistadgan är, sådan blifver ock folkskolan och den undervisning, som derå meddelas. Är nu detta system det bästa, det enda rätta? — detta är frågan. Det har nyss här ofvan blifvit antydt, huru ofta ecklesiastikministrar ombytas i förbindelse med de politiska åsigternas vexling: Under hvaroch en af de begge sista eckl.siastikministrarne har en ny dylik stadga utfärdats, och ingen säkerhet finnes, att icke under en ny ecklesiastikminister ävnu ex ny stadga kan komma att utfärdas, och så i oändlighet. Den ena regeringen är mera rationalistiekt sinnad, den andra mera pietistiskt, den ena kan vara mycket välvilligt stämd för skolan, den andra mindre, den ena kan vilja ifra endast för den mekaniska undervisningens upparbetande, den andra för undervisningens utveckling till omfattande af de företrädesvis medborgerliga kunskapsarterna o. s. v. Kan en sådan ombytlighet vara nyttig? Finnes då icke vida mer säkerhet för att de sjelfverksamma större samfunden inom landet, sådana som t. ex. landetingen, skola möjliggöra och bibehålla en vida större continuitet, derigenom att äfven deras ytiranden-läggas till gruvd för lagstiftningen i deita fall. Häruppå kan nu svaras, att riksdagarne icke underlåta att äfven taga frågan om seminariiundervisningens och läroämnenas behandling vid folkskolan om hand, och att continuiteten, sammanhanget i detta fail derigenom skall vara betryggad. Men är väl detta afgjordt säkert? Skola väl riksdagarne, som hafva de stora inre politiska frågorna, beskattningsoch de allmänna hushållningsfrågorna att behandla, skola de väl medhinna att behandla skolfrågorna med all den fullständighet som dessa kräfva? Lämpa sig med ett ord dessa frågor för en sådan summarisk behandling som de sålunda skola blifva underkastade? Aro icke dessa frågor alltför mycket ingripande i folkets innersta lif och utveckling, för att utan stor skada för denna utieckling behandlas i klump? Böra icke landstingen, hvilka, sammansatta såsom de det äro, böra kunna vara