Aftonbladet – 6 augusti 1866, sida 3

pandet af ädla metaller i sådan mängd som år 1855, men skulle med tillfredsställelse helsa den dag då bankens metalliska kassa vunne en lämplig tillökning. Då vinnes jemväl: nödig lättnad i penningställningen. BSilfverexport representerar således icke annat än till utlandet gjorda skulder, hvars liqviderande ej längre kan uppskjutas. Då man begär silfver af Riksbanken måste denna begäran åtföljas af Riksbankens vid anfordran betalbara banksedlar. Det är således ingenting annat man begär än att banksedlar skola invexlas med mynt. Det är besynnerligt att benämna sådant ?vinstbegär? och att anse det vara att söka ?åtkomma Riksbankens metalliska kassa?, alldeles som om det vore något orättmätigt att begära en banksedels invexling. Al banksedelsutgifning är förenad med omtanka för att upprätthålla invexlingen, och att deana ordentligen fortgår, är ett bevis att bankväsendet är ordnadt. Man förmenar att invexlingen skulle underlättas för Riksbanken om de enskilda bankerna ej tillåtas utgifva banksedlar. Nej! Riksbankens sed lar invexlas aldrig af misstroende, men när landets ränteskald till utlandet och import tillbopa utgjorde en större summå än för export eller för upptagna utländska lån tillgängliga vexlar, så uppkom ofelburt silfverexport äfven om ingen enskild banksedel funnes i landet.