Aftonbladet – 6 augusti 1866, sida 3

af jordningar måste rätta sig. för hela landet, förekommer misstydning af den lag efter hvilken alla bankbolag Saken är a deles för vigtig för att under förment ti lökning i frihet, utan någon uppgifven a ledning önska en förändring, som skul åstadkomma villervalla. D. A:s yrkande, att allmänheten sj borde få bestämma huru många banker de för erhållande af penningar på billiga vi kor behöfde?, delas af alla vänner till ban! väsendets utveckliog, men om vi med nöj finna denna åsigt nu upptagen såsom moti emot en paragraf i banklagen, så förefallc det nog egendomligt att D. A. för kort ti sedan så skarpt klandrade friherre Griper stedt, för det att hen tillstyrkt K. M:t mec gifva att enskilda banker fingo upprättas Wexiö och Kslmar. Månne ej allmänhete sjelf i dessa orter insett behofvet af sjel ständiga banker och genom vidtagna å gärder sökt afhjelpa detsamma. Friherr Gripenstedt ssknade all anledning afstyrk bifall i denna fråga, likaså viset sor D. A. saknade anledning klandra friher rens tillgöranden i denna sak. Båson vi förr mången gång hafva yttrat be tyder antslet af enskilda banker ingen ting så länge de iakttega banklagen oci såsom industriella företag gifva lämplig af kastning. Det är då påtagligt att dera antal ej är större än som till allmänna rö relsens underlättande erfordras. Först nä bankbolag icke erhålla någon så tillfreds ställande utdelning, att banklotterna är eftersökta till ett pris ej understigande hvac som bokslutet viser utgöra bankens fonder är antalet dylika institutioner för stort men äfven då behöfver icke något värre in träffa, än att ett eller annat bankbolag e I gör framställning om förlängd oktroj, utar helt enkelt upphör med en rörelse, som icke lemnar en mot arbete och risk svarande fkastning. Motständarne till bankväsendets utveckling framhålla alltid såsom ett skrämskott, att om en enda enskild bank, af en eller annan orsak funne sig nödsakad att upphöra, skulle ofelbart samtlige enskilda banker taga en ända med förskräckelse. Vi TIkunna icke dela denna farhåga. Allmänheten vet mer än väl att ingen slutlig förlust kommer att göras på någon af de solidariska enskilda bankerna i Sverge, äfven om antingen genom en oerhörd våldsam kris el:er en mindre försigtig styrelse någon bank skulle blifva bragt i trångmål. De enda, som dervidlag skulle komma att lida någon siuilig förlust, vore buvkdelegarne. Det är likväl antegligt att D. A. endast i förbigående yttrat sig för losskastandet af alla band på det numera väl ordnade bankväsendet. Allvarligare menadt är D. A:s bemödande att skylla bankerna för att hafva vållat penviogbrist. I detta afseende angripes bankeedelutgifningsrätten, och beklagas att de enskilda bankerna ej äro i enlighet med finanskomitens förslag tillförbundna, att vid uppvisandet infria sina banksed!ar med mynt, utan jemväl äro tillåtna härtill använda riksbankens sedlar. D.A., som utan tvifvel häruti vill se en eftergift för de enskilda bankerna, glömmer att finanskomitn, som bestod af tänkande och sakkunnige män, jemväl föreslog att riksbankens sedlar ej behöfde emottagas i liqvid, utan förändrades till lika konventionelt betalningsmedel som de nuvarande enskilda bankernas sedlar. Det skulle nemligen vara en orimlighet att bibehålla stadgandet att de enskilda bankerna voro skyldiga emottaga riksbankens sedlar i liqvid, men ålades infria sina egna banksedlar med silfver. Vill man det sednare, så måste man ock vilja det förra; och hvad blir då vinsten för all männa rörelsen? Jo, en mängd silfvertransporter, alldeles onödiga inom landet. De ädla metallerna behöfva icke i större mängd anlitas för annat ändamål än att liqvidera uppkommen skilnad emellan skuld och fordran hos utlandet. Hvarför skall man äflas att göra det enkla konstigt? Tiden är för långt framskriden för att nu med något hopp cm framgång söka inbilla allmänheten att det är den eller den personen eller kreditinstitutionen, som vållar att de ädla metallerna måste sändas till utlandet. Staten, allmänna hypoteksbanken och hypoteksföreningarne måste göra sina årliga nfbetalningar och ränteliqvider för den utländska skulden, och detta gick väl an eå länge upplånicgen fortgick, då man med nya obligationer betalade räntorna på den gamla skulden. Nu närupplåningen afstannat måste dessa räntor betalas med exportens öfverskottöfver importen, och, när sådantsaknas eller .befinnes otillräckligt, med de ädla me tallerna, och ingen meskt kan förhindra denna sakernas naturliga gång. Läsaren torde derföre fin; a att uti den beklagliga omständighet att en stor del af våra fordringsegare bo i utlandet, ligger en af orsakerna till att det numera erfordras en ökad produktion eller -ökad sparsamhet såvida ej knapphet i penningmarknaden skall fortfara. Det är tfåviskt att anklaga dem som drifva vexelhandel för att vara upphofsmän till silfverexporten. Om t. ex. All männsa hypoteksbanken behöfver till sin ränteliqvid i Hamburg en million mark vid en termin och köper detta belopp af Skandinaviska kredit-aktie bolaget uti vexlar på 3 måneder; om Skandinaviska kredit sktie-bolaget för att betäcka dessa vexlar önskat men icke lyckats finna tillräckligt främmande valutor till rimligt pris utan nödgas remittera t. ex. 300,000 mark i silfver, hvem är det då som vållat silfverexporten? Den som liqviderat sin skuld eller den som uträttat ärendet? Genom vexeldragningar kan liqviden af vårt lands skuld till utlandet möjligen uppskjutas, men den måste slutligen, när vexelbrist yppar sig, verkställas med ädla metaller. Siltverexporten är således icke, som D. A. uppgifver, en orsak till bristen på penningkapital, utan just emedan vårt penvingkapital är för litet i förhållande till de stora arbeten vi utfört och den omfattande rörelse vi drifva, uppkommer såsom verkan silfverexport, hvilken upphör när jemnvigten blir återställd. Man må just så väl söka efier den filosofisk, stenen, som tilltro sig kunna uppgifva något reglementariskt botemedel tör silfverutströmningen. Endast er le rb