Aftonbladet – 3 augusti 1866, sida 3

I t VIRRTIUSA UI I vVIIIITal: ITGIMIVS eb SRaUe Bylkan nedifrån eller anblicken af dess inre. Du vet att alla de höga, smärta spirorna, samtligen genombrutna och drifna i oändliga monumenter, äro på spetsen krönta I med statyer, helgon som blicka upp mot himlen, englar, barn, riddare i antik rustning, icke ens Napoleon I, modellerad af ; Canova, saknas här. Men också ur de ge nombrutna sidorna framblicka gestalter, de uppskjutande pelarrefflorna bäras af fantastiska karyatider, och basreliefs äro anbragta på väggplanerna. Om du endast betraktar närmare en spira eller utskjutande vägghörn och ser den öfverflödande ornamentik, som der i outtömlig uppfinning blifvit anbragt, så skall du alls icke längre förvånas då du läser att endast statyernas antal på Milanodömen uppgår tillöfver 4000; det kemde gerna uppgå till mycket mer, ty blicken finner här oändlighet och kyrkans dimensioner äro kolossala, nära en tredjedel större än Kötnerdömen. Mellan tornen och spirorna, längs kanterna af sjelfva afsateerna, som svara mot de olika underliggande skeppen, samt uppför alla de prydligt formade sträfbågarne, kring koret i dubbla rader, löpa gallerverk af genombrutet arbete, fina kammar af marmorspetsårbete. Du har nog ofta sett de skimrande, genomskinliga, fjäderlätta, än solfjäderformade, än som blommor kristalliserade ornamenter, som frosten hos oss ibland framkallar på fönsterrutorna, då kölden en klar natt plötsligt skärpt till. Just sådant är detta gallerverk på Milanodömens tak. När man då vandrar här omkring i den ljusa morgondagern, ensam och dock med en verld af former och väsenden omkring sig, som uttrycka den mest mångskiftande rikedom af idter, tankar, sänslör Och föreställningar, och slutligen kommer till trakten af koret, der de olika korsvinklarna bryta sig in i hvarandra, taket höjer sig i afsatser, med sina spetsar hvarftals i zigzag öfver hvarandra, de fina tornen lutande sig i massor tillsamman i fantastisk ordning och skiftande perspektiver samt de fusende statyerna blickande fram höget på spetsarna och från alla inskärningar och utskjutande kanter, då får man ovilkorligt en känsla af att det är nog, att det är fullbordadt i sitt slag, att menniskosnillet och entusiasmen här skapat åt sig ett uttryck, som motsvarar dess inre fullhet och glöd, då igenkänner man den väldiga, af känsla uppfyllda götiska andan, som ardat på steBen, så att den slagit ut i blommor, och minnes att Longobarderna också hörde till den stora germaniska stammen, ehäru den nu, liksom andra götiska stammar i Itålien, iokrusterats i den romaniska gamla jordmånen. Också nedifrån sedd, är kyrkan utom ordentligt praktfull. Man skall då stå litet åt sidan nedanför långskeppet, hvarigenom man får ett omvexlande perspektiv uppåt af linier, spiror, spetsverk och figurer. När man länge stirrar på de smärta tornen, så tycker man nästan att de helt lätt röra sig som blomstänglar. Den öfversta delen af kyrkan är fullkomligt hvit, glänsande af den rena marmorn; men å nedra delarne ha atmosferiska verkningar åstadkommit en lätt brunaktig skiftning. På norra sidan, der solen ej kommit satt torka regnet, är stenen gräanlupen. Fagaden är i min smak för bred till sin höjd, för att ega riktigt sköna proportioner och är dessutom uppförd i blandad stil; ty ingångsportarne och de nedre fönstren äro ej spetsbågiga, utan an-! tikiserade, såväl utan som innanför, med släta pilastrar, runda kolonner, horisontella tvärbalkar m. m. Det är en påminnelse om den klassiska grunden. Dömens inre är orimligt stor och ger ett intryck af rik elegans; men till följd af att pelarne, såväl midtelsom sidoskeppen gå mycket högt upp och stå långt från hvarandra, bildas här inga sådana djupa slagskuggor och mystiska perspektiver som t. ex. i Kölnerdömen. Här råder visserligen en ständig skymning, men den är enformig. Liksom Kölnerdömens inre är Milanos fattig på historiska monumenter. Det är liksom hvardera förtagit sig i sin arkitektoniska del, så att den ej hunnit med någonting annat. Här hvi-: lar emellertid under högaltaret den helige varl Borromaeus. Borromaeiska slägten är Milanos mest glänsande och vördade och1. man stöter öfverallt på erinringar derom. Isola Bella i Lago Maggiore är ett af dess minnesmärken, kyrkorna, biblioteker och museerna i Milano bevara andra; nyligen har man invigt en kyrka åt den hel. Carl Borromaeus. Här i dömen finnes ett altare, vigdt åt det träkors, som Carl Borromseus lät, troligen med stor tröst för de troende, bära omkring under pesten 1560 (Carl Borromaeus är just icke något gammalt helgon) och vid detta altare finns upphängdt ett plakat, hvari påfven Leo X, en snillrik, praktoch konstälskande hedning i åminvelse, utlofvar, jag minnes icke huru många års fullständig syndaförlåtelse åt alla dem som bedja fem paternoster och dito ave Maria vid detta altare, Der såg jag alltid på knä vackra, uvga flickor, som, fläktende med sölfjädern, skaffade sig på et qvart timmas tid Guds förlåtelse, kontrasignerad af Leo X. Jag vill visst icke döma dem, ej heller påstå att de hade syndat eller ämnade synda; det kan ju i alla fall alltid vara bra att vara förvissad om befrielse från skärseldens plågor. Hvad man, jemte mycket annat, i estetiskt afseende måste fästa sig vid i de katolska kyrkorna, är frånvaron af dessa plumpa, kompakta bänkrader, som i vå: protestantiska kyrkor helt och hållet, genom att stänga mellan pelarne, uppfylla hela golfvet, förstöra den arkitektoniska verkan, som endast åstadkommes genom en fri öfverblick af det hela. Jag vill då alls icke tala om läktarne uppe i pelarhvalfven, ty de äro vanligen det fulaste man. kän se, endast beräknade på att skaffa så många sittplatser i kyrkan som möjligt. Bland Milanos öfriga kyrkor, är San Ambrogio — föröfrigt gommal och intressant, med fresker af Luini samt Stelekos grafvård — den förnämsta, emedan det var här som de Lombardiska konungarne och tyska kejsarne läto kröna sig med jernkronan; den österrikarne, jemte ? annat dyrbart, plundradt gods, fört till Wien rån Manza, der den bevarades. Jag kom en dag oförmodadt att göra bekantskap med n annan kyrka, den hel. Sebastians. Jag AS MM AJG er kH AA AE lvtge Fe Bi LT ÖN — KH RV