Aftonbladet – 3 augusti 1866, sida 3

ATA INIGGRUTCE I SING ALCBPEIIUGI AGGE TUBE ;l och Eleonora stiga, då han drömmer att de vigas samman. Jag kommer från ena sidan och får se endast profilen, oändligt rik af I den nedra delens arkitektonik, med sina fina uppåtsträfvande linier, sina karyatider och hela, från väggytan fristående, statyer, utförda med antik elegans och i genomförd I plastisk stil. Inne i kyrkan råder halfmörker, jag hinner blott kasta en flygtig blick under de höga hvalfven, mellan de kolossala pelarne; ty solen stiger redan med väldig fart och då sjunker Alpernas kedja, mer och mer undan i en slöja af bara ljus. Uppför en mörk vindeltrappa och:så ut på taket, af marmor det med, och icke mera sluttande än att man beqvämt kan promenera på detsamma. Så möter — hädanefter har man hela tiden fria luften omkring sig — en lång, brant marmortrappa, som leder upp till högsta da. v. 8. mellan skeppstaket, derifrån upp i ett af de mindre sidotornen och slutligen i sjelfva den fina, smala spiran, som kröner det hela, med jungfru Marias staty af brons på toppen, Nu är det slut, man kommer ej längre. Hemta nu andan och kasta blicken ut åt alla håll. Se der, nästan rakt i ve ster, en väldig massa, som skjuter upp i himlen med dunkelblå väggar och hvitglänsande tinnar. Det är Monte Rosa. På sidan, åt sydvest till, ser man ännu en hög, dunkelblå vägg, med några toppar. Med ledning af orienteringskartan, som man köpt nere hos tornväktaren, upptäcker man 1opparne af Stora S:t Bernard och Mont-Blanc. Söder om Mont-Blanc, der Mont-Cenis, som syns såväl i Turin, och Monte Visa, borde ses, är allt redan inhöljdt i solslöja. Längst i söder och sydost kan man dock se konturerna af Apenninerna. Men på andra sidan om Monte Rosa, åt nordvest, norr och nordost till, framstår en lång, tandad rad, ur hvilken och bakom hvilken stundom uppsticka hvita spetsar: Die Jungfrau, Schrectkhorn, Finsteraarhern, som höra till Berneralpernas jättekedja, S:t Gotthard, Splugen, ända till Ortlesspitz i Tyrolen och ändå längre. Du kan göra dig ett begrepp om det panorama blicken här omfattar, då du betänker att Mont-Cenis och Monte Visa, hvilka i fullkomligt klar morgon mycket väl se-, ligga mellan Piemont och Frankrike och Ortlesspitz borta i de österrikiska länderna, Men se vu på slätten, so.: breder sig ut och omkring så långt ditt öga når. Det är det rika fruktbärande Lombardiet. Om man kän förlikna England vid en grön sammetsmatta, så kan den Lombar diska slätten kallas en grön matta af luggig schagg, så tjock, så saftig är den. Oändliga linier af grövska draga sig inuti och öfver hvarandra, det är raderna af planterade häckar och aller af vidje eller pill. silfveraktiga popplar och ljusa accacier, fruktträd och mörka kastanier; mellan dem ligga de gröna risfälten, mjukt inbäddade i små kanaler , samt maistälten med sina stora bladvippor. Allt är, som segdt, så tjockt, så fuktigt, djupt nästan oljeaktigt i förgjon, att jag omöjligt kan likna det vid någonting annat än nyss uppskuren, riktigt präktig, luggig grön schagg. Här och der slänsa hvita hus eller städer, med sina campaniler, höga smala kyrktorn. I öster är soldagern redan så stark att bergen tyckas esa sig ur ett hvitt haf. Tänk dig hvilka känslor af häpnad skulle väckas hos dessa ingders inbyggare, då de fingo höra berätas att nordiska barbarer kommo åkande på ina sköldar utför dessa blåa jättemurar, om tyckas utgöra sjelfva jordens gräns. Tänk dig ännu ett annat eget förhållande, om råder på den Lombardiska slätten, nemigen att en stor del af dess inbyggare alIrig kunna se solen stilla slockna vid hoisontens yttersta rand, utan den gripes allid dessförinnan af Alpernas jättearmar. Om norgonen och om aftonen framstå dessa tinvar och murar såsom ett mörkblått band ängs horisonten, men om dagen, då solen egrande höjer sig på sin bana, tillintetgöas de nästan af dess blick och skymta fram ndast som ljusblå dimmor och silfverglänande skyar i rymden. Lombarderna kunna j såsom finnarne om solen idylliskt sjunga: Sänk dig gyllne gök i lunden, sänk dig eder hvetebulla?; för deras omedelbara antasi bör solen framstå såsomen himnelsk guddom i ständig kamp mot giganer och titaner. Men lätom oss nu betraka staden, som ligger utbredd under våra ötter. Vi se de fyrkantiga gårdarne af de törre offentliga och privata palatserna, der et erkebiskopliga, sammanbundet med dönen genom en för alla fri passage, som leer under gatan, här äter det Belgiojososka ch Morinoska. Vi se huru gatorna, just cke reguliera, slingra sig fram som smala and genom massan af byggnaderna, bland vilka kyrkorna med sina kupoler och smala, yrkantiga campaniler, med kort spets, utöra hvilopunkter. Vända vi oss åt nordest, så ha vi framför oss kastellet, borgen jer fordom Milanos hertigar, Visconti och forza, residerade omgifna af sina condotieriskaror. Det är en vid, fyrkantig, enel och massiv byggnad med två runda anktorn åt sidan oh nya tillbyggnader åt öger. Det ligger. för sig. sjelft på ett öpet fält hvars bakre del begagnas till exerisplats. Bortom kastellet ser man en trimfbåge, börjad under Napoleon I, fuliborad under kejsar Frans med många hbasreefs, som förherrliga det österrigiska välets glans och evighet, men helt nyligen af nilaneserna, genom nya inskriptioners anringande, egnadt åt Napoleon III och Vic: or Emanuel, ?Italiens befriare?. På sidan erom, hitåt, ses en oval, stor byggnad. Det r en af Napoleon I byggd amliivater, sow ymmer 30,000 menniskor. Napoleon I var ock en storförslagen man, på en gång en ;esar och Farao, ehuru utan den förres delmod, ty dertill var han för ultra praksk. Om hans Faraoniska energi och blick ittna, bland annat, vägarne öfver Alperna ch sjelfva den tornspira som kröner Milaos döme, verideus åttonde underverk; ty rst under havs väldes tid blef den uppyggd. Och nu är det tid att vända oss II sjelfva kyrkan. Låt mig då ändtligen ; höra något närmare om den, hör jag dig dan otåligt säga, hvad intryck den gjort å dig, huru du tycker om den. I anthivatialr atil Aynlla jag Htirvnira mio sålnanda: me EM ÖH ME IDEN ÖR NR KE NL LD LDK RK RR RR DD terpytÖÄ ce pm mm om an IT HP MUTOR CN mrs