Aftonbladet – 3 augusti 1866, sida 3

svarade mycket vänligt men för mig fögs Jupp ;sande. Jag ser då en kyrka, går in Jfäår ta dess namn och kan genast, mec ledn g af plankartan i Baedeker, orienters mig. Kyrkvakterskan, till hvilken jag vände mig, ::odde visst att jag enkom uppsökt 5: Sebastian i hans helgedom, för att enkom bedja om hans förböner vid Guds tron, ty hon visade mig ifrigt hans altare. Men jag tackade endast tyst i mitt sinne helgonet, som återfört mig på rätta vägen, och begaf mig ut igen. Under mina vandringar dessa dagar i Milano, har jag kommit till den erfarenheten att hvarken tiggeriet el ler ciceroneskaran äro, åtminstone i denna del af Italien, så olidliga som man utskrikit. En lindrigt afvisande rörelse är oftast tillräcklig att afvisa den uppvaktande. Också den allmänna säkerheten tycks vara fullkomligt tillfredsställande. Jag hörde en italienare mycket berömma konung Victor Emanuels stränghet och rättvisa i afseende på brottslingar, hvilka deremot österrikiska regeringen, under sitt väldes tid, af jesuitiskt politiska skäl protegerade, alldeles såsom bourbonerna i Neapel protegerade lazzaro nerna. Milano har en stor stads utseende, man märker lätt att den temligen uteslutande är en industrioch handelsstad, allt är förståndigt och praktiskt ordnadt, men utan någon öfverdrifven, storståtlig lyx i byggnadsväg eller i anordnandet af de offentliga platserna. Sjelfva dömeplatsen är icke värdig det utomordentliga monumentet, som dock i motsats till så många andra götiska kyrkor ör fullkomligt fristående. Många gator och platser hafva redan fått sitt dop af de sednaste pånyttfödelsetilldragelserna i Italien, såsom Corso Vittorio Emmanuele, Porta Garibaldi, Strada della Manin m. m. Särdeles utmärkta, stora och präktiga äro Milanos lasaretter och hospitaler. I går qväll, trött af gående i muster och biblioteker, hvarom härnäst, tog jag ett åkdon och for ut på landet, genom Porta Romana. Du kan aldrig föreställa dig huru saftigt och grönt det var, sedan jag väl kommit från den dammiga, med träd planterade landsvägen. Öfverallt inhäckade fält, med gröna vallar, mellan hvilka löpa kanaler eller breda vattendiken, som äro konstigt inrättade med slussar och portar, så att öfversvämningar kunna regleras efter behofvet och fördelas i de mindre dikena öfver fälten. Öfverallt planterade fina pilrader eller eleganta popplar, som ej skada marken omkring med för mycken skugga, emedan deras löfverk är lätt och tunnt. De uthuggas visst i cirkulation, för att lemna bränsle. Här och der gärdar byggda i stor fyrkant, med öppna långrader för höet, som rhan just nuw på många ställen höll på att berga.. Majsen stod vid sidan svajande bög och grön, jorden liksom ångade af fetma. Solen gick ned i guld och visade mellan det gröna löfverket en blå alptopp i fjerran. När jag kom tillbaka till staden bade man öfverallt öppnat fönstren, fruntimren sutto på de jerngallrade balkongeina eller i fönstren, bodegarnae utanför sina lokaler, med aftontidnicgen i hand, kafterna voro uppfyllda. Jag hamnade slutligen i Giardino publico och drack ett glas läskande limonad. Helt nära mig satt en garibaldist iröd skjorta. Han Kade blifvit sårad, legat på hospitalet och var dekorerad med medalj och korporalsdistinktionstecken. Af anförda orsak ser man här då och då på gatorna garibaldianare och de bemötas af befolkningen med stor uppmärksamhet och vänlighet. Den nyss nämnda, mycket tarfligt klädd, hade ett ovanligt klokt och värdigt utseende. Efter en stund satte sig vid bördet en annan garibaldist, en stor, mörk, eldsprutande buss, med tre medaljer. Han var från Nizza — 3000 nizzanare kämpa för närvarande iitalienska lederna — och var af någon orsaks skull, som jag ej kunde få reda på, ursintig, ansåg sig illa behandlad och skulle ej hatt någonting emot ett duktigt gräl. Men jen andra behandlade honom på ett så klokt och lugnande sätt, att den mörke, vilde mannen slutligen hade honom atti lricka öl ur samma glas med sig och afskedet mellan dem blef det mest barnsligt sjertliga. Nizzanaren hade förut kämpat ik Rom. Jag är visst nu fransos?, röt han,) men jag älskar dock mitt fädernesland. Ah! vore blott alla garibaldister som jag. I—eh! kamrat, hvad säger du?? De många äta omstörtningarne och striderna i Italien vå sednare tider måste hafva alstrat en hel lass menniskor; sonr öfverallt söka lyckant ch striden, antingen afäfventyrslust eller lifg patriotism, eller båda förenade, och som fverellt bära med sig medvetandet af sina: insträngningar och offer för den goda sa ken, och som derföre äro lätt särade och våra att tillfredsställa. —t I