Aftonbladet – 30 juli 1866, sida 3

hyser man lyckligtvis ej hos oss minsta tvifvel. 8. Silfver är ju öfverallt silfver och af dess förhållande till guldet röna vi blott föga inflytande. Under det internationella varuutbytet måste silfver gå ut och in, för att fylia en tillfällig balans. Hafva vi importerat varor till högre bytesvärde än som uppväges af exporten, så uppstår brist på vexlar och kursen stiger intilldess det blir fördelaktigare att utskicka silfver i liqvid. Följden deraf blir åter att sedelstocken minskas, det blir ondt om penningar, konsumtionen aftager, importen hämmas, exporten forceras, kursen fa!ler, silfret går åter in. Detta är det internationella utbytets orubbliga gång. 9 10. Silfret kan ej utgå ur landet, så att det tager slut, ty derförinnan har importen afstannat och varuförsäljningarne blifvit drifna till ytterlighet. Det är likaså omöjligt att utkrama alla de sedlar, som ligga i folkets fickor — hvilket erfordras för att utfå allt silfret — som att uttorka hafvet. 11 12. Silfret faller i värde, om man så vill, när priserna stiga, men priserna bero ju väsentligen på verldsmarknadens. Det är ju klart att om priset på en vara är hos oss högre än i ett annat land, så kunna vi ej exportera denna vara; det högre priset hos oss bevisar ju att vi sjelfva behöfva densamma. 13. Den som behöfver sälja lärer väl göra det, och säljer väl di helst på den bästa marknaden. När utlandet det är, blifva varor exporterade, utan att vi — så länge allt är fritt — kunna förhindra det. Den som ej vill sälja, d. ä. ?vårdslö sar sin export, för att hellre låna, kan mången gång hafva goda skäl derför, såsom när hans vara står i ett lägre pris än som konvenerar honom — men hvad hafva ?vi?, eller hvad har staten att göra med den saken? Må ej hvar och en ha rätt att i den delen handla som honom lyster? 14. Nej. 15. Nej. 16. Det är väl ingen som tager? något kapital från vare sig den ene eller andre. vem kan i öfrigt säga när man låvar åt n producent eller konsument? Vi äro väl ula båda delarne. 17. Kriser äro ganska förderfliga, men iro lyckligtvis mindre farliga efter goda ir, enär de då bero endast på yttre anedningar. Att kapitalbildnvingen deraf cke befrämjas, är väl uppenbart, men icke ehöfver den deraf alltid lida, ty en kris an ofta vara en väckelse till större sparamhet och flit. Vi hafva nu sökt så enkelt och kort som nöjligt besvara insändarens föga klyftiga rågor, och torde dermed hafva visat att ans föreställningssätt äro en smula dimniga. Om den nye finsnsministern har en ny anklag i sin portfölj, så skola vi, i vår betydlighet, visst ej motarbeta densamma, lerest den innehåller verkliga förbättrinar. Men den saken synes oss alldeles ifven, att man lika litet förbättrar en illfällig — finansiel kris med en bankhlog, om man botar en epidemi med t. ex. ett ytt reglemente för sundhetskollegium.