Aftonbladet – 28 juli 1866, sida 3

lorens. Turin hade dock rättmätiga anA pråk på att förbli Italiens hufvud, ända lnad Il dess nationalfanan kommer att svaja j!an rån Roms sju kullar. Karlarne, de bildae, se stolta ut, nästan kokett stolta, och vinnorna förena redan sydländsk värme ved nordisk finhet i hy och växt. De fran-lehv ka schweiziskorna äro i ellmänhet fula lTch tyskorna, jag kan ej hjelpa det — jag Dig ycker så mycket om Tyskland eljest — men I ny. yskorna förefalla mig oändligt platta ochlenc lumpiga. Jag säg här magnifika unga offi-1 5 erare, fina, långa, smärta Beom smidiga rör ller som den italienska stiletten. De voro lldeles märkvärdigt fint byggda, men på ett lastiskt sätt, och uniformerna, af mörkrönt kläde, med nyglänsande guldepåletter å, gåfvo dem ett bade elegant och förnämt tseende. Jag följde den skuggiga, planterade Corso l el Re ända till stranden af Po, gick öfver l oe onte in ferro och fick der till venster om hor nig Capucinerberget, en hög grön kulle, lope red ett kloster på toppen, hvarifrån man jSac ar en vid utsigt. Naturligtvis stretade jag Sif enast upp till klostret, ehuru solen — det dig ar hetaste tiden på dagen och himlen klar beg brände mäktigt. Men jag ångrade ejång nina ansträngningar. Väl kommen upp på båc losterterrassen hade jag nedanför mig icke Be lott hela staden, utan äfven Piemonts gröna Pa, lätt och i en snedt löpande båge hela den pnit avnyiska alpkedjan som en blå jättemurske ings horisonten, Monte Viso längs till ven-lig ter, Monte Rosa ytterst mot höger, hvarder era snöhöljda, och i midten, i fonden af vid n dalöppning, med lägre utskjutande, inåt äs varandra gripande bergarmar, bland hvilka il n hög, skarp spets med klostret 5. Michela pås ella Chiusa på toppen, Mont Cenis, från ikli vilket jag kommit, Mont Cenis med glänett ande snöfält i solens sken. Den i dalöpp-val ingen inträngande luften åstadkom ett eålför könt ljusdunkel, att färgen på bergets fotl)aAn ch mellersta vägg knappast kunde skiljasroc rån den blåa himlens, hvarföre den snö der rönta toppen framstod som ett trolleri i uften. edstigen från berget, passerade för ag Po öfver sjelfva Ponte di Po och kom l här o på Via di Po, Turins mest trafikerade hit sata, med arkader å ömse sidor, liksom vid ihol we Rivoli i Paris, och en massa eleganta för ;odar, fruktförsäljerskor, tidningskolportörer o ch folk af alla slag. Jag anmärkte attdelygju attigare skönheterna koketterade med sol-ste jedrar och svarta tyllslöjor öfver bart buf: nir ud. Så gick min väg öfver Piazza-Car bli tello, förbi kungliga slottet, ingenting alls byggnadsväg, Giobertis vackra och vär-rät liga marmorstaty framför Carignanska papå atset, Carlo A!bertos ryttarstaty, samt till ist utför via Cavour till det hus der Ita-1 1 iens störste statsman i nyare tider föddes. me ngången, stor och palatslik, är från via latt Javour, men på den ät via Lagrange vet-de ande långsidan finnes den af municipaliteho; uppsatta marmortaflan, hvarpå Cavours delseoch dödsår finnas antecknade. Ca-lme yours staty finnes i Börsen. Detta var min ka Purinervandring. lar Milano den 9 Juli. hej Det är kl. 10 på aftonen. Jag är just nemkommen från en promenad utanför Porta I Venetia och i Giardino publico, der jag svallatt sat mig med sorbetto -citron och hallon-sk olace — i sällskap med en mängd för mig nå illdeles obekanta milanesiska damer och Xe herrar. Alln utanför Porta Venetia tycks vara Milanos Boulognerskog. Efter kl. 7, let när solen redan sänkt sig bakom Alperna, uaf vimlade det af åkande — eleganta ekipa-ka ser — och gående i de skuggiga sido-fre allkerna af mörka, stora kastanjer. De svarta voilerna hafva här ökats i betänklig yrad och du må tro att det är riktigt stätIa ligt att se en storväxt milanesiska med sväfIsk vande gång och frasande af siden blicka lge ram under sin svarta slöja, som öfver det !i4. bara hufvudet hänger ned på båda axlarne, kl oenomskinlig så att halsen och det välburna Ike hufvudet väl afteckoa sig. De bildade, lak rika och förnäma hafva sina pariserhattar, men jag föredroger de svarta slöjorna. Det är stil, natur och poesi i dem, de andra äro bara krimskrams, bra och nyttiga, om de blott voro större i ett nordligare klimat, der man behöfver skydda hufvudet. En fransyska, tittande fram ut sin med blomlo mor utstyrda hatt liknar — liknelsen är kanske litet kuriös — en katt klädd iväst;!ky en italienska under sin svarta slöja är som ls, en orangeblomma i skuggan af cypress. in Giardino-publico, offeniliga trädgården, pn; är icke stor, den ligger invid Porta Venetia, men rätt angenäm; kunde bara, efter mörkningen, vara bättre upplyst med gas. Ack, buru varmt här är i qvällen, varmt och mörkt — det är italienskt! Tyvärr är må-!d pan för närvarande på retour, hvilket ärlg mycket ledsamt för dömens skull. k Färden hit från Turin var särdeles angeö näm. Jag for i andra klassens kupt, som i Italien är bra nog tarflig och snuskig, och fö bade till sällskap tvenne unga officerare, å två engelsmän, några damer med solfjedrar I 9 m. fl. Den ena officern, ung, med ett hufvud som Foronis, men med godmodigare drag och väsende, talade oupphörligt med d största liflighet. Ingen vapenhvila, ingenle öfverenskommelse. Italien skulle slåss till sista men med Österrike! Han blef motsagd fq af en blek, stornäst och snusförnuftig herre i bredskyggig hatt. Gestikulation å den unga officerns sida, lif i hvarje fingerspets, men ingen förargad min. När en fransman disputerar, så blir han mererdels alltid het, lj han väsnas som en getiog i en glasburk och FE ser förargad ut som en person, hvilken oupphörligt råkar i en återvändsprand. y Hans torra, matematiska förstånd drifver! honom i en gifven riktning och hvarje motsägelse synes honom såsom en matematisk och logiek absurditet. TItalienaren har både fantasi och känsla, och derföre kan han vara eldig utan att vara ond. Hans gestikulation är plastisk och poetisk, fransmannens kantig och löjlig. Jag vet verkligen ingenting löjligare än två fransmän som disputera med hvarandra. I kupeerna näst ivtill vår åkte ett detachement soldater, och öfverallt hvar vi foro fram — det hlef qväll och dagens arbete var slutadt — helsades de med jubel af folkskaror, som samlat sig vid jernvägsstationerna. Det är för Venetiens skull?, sade ett af fruntimren, det är en sådan entusiasm för Venetien!? Det är med en innerlig, nästan barnslig glädje man omfattar kriget mot Österrike, och det är måhända i Piemoot och Lombardiet med Milano, det stora, såsom det sjelft kallar sig, der den krafiigaste, rikaste och intelligentaste betolkningen lefver, som entusiasmen och trängtan att befria bröderna är allvarligast och allmännast. — Allt som färden led blef kupen tommare; fiuntimren hade stigit ur, under tillönskan af god resall ät oss and.a. Den unga officern, som slutligen talat sig sjelf och andra trött, hede somnat en stund och sedan försvunnit vid en anhaltsstation. Till sist hade jag qvar blott de båda engelsmännen, som nu kunde obehindradt vräka sig på sätena, den ena raklång på rygg med ena benet ut genom kupfönstret. Jag önskade nästan att det skulle få en skamfilning. Solen hade längesedan gått ner, och den rika, bördiga slätten, med rader af planterade träd och gröna risåkrar med vattenfyllda diken, skymtade ER DA 2 i -oh —-— AM cz ——