Aftonbladet – 28 juli 1866, sida 3

ringen och dess handtlangare. Vägen gickl långsamt uppåt genom alpdalar, vid sidan : brusade Ar oupp och enformigt, så l: att det slutligen blef nästan ledsamt; här och der störtade en alpbäck hufvudstupa ned från höjden och såg i början ut som l!i ett snöre af snö, tilldess man, närmare ! kommen, märkte att det lefde och rördel. sig. I mörkningen kommo vi till den lilla l: byn Lans-le-Bourg, der den egentliga stig-l! T vägen öfver passet börjar, och sedan vi der : intagit en rococo-supå före affärden var det alldeles mörkt. Jag gjorde här bekantskap med en mycket rolig kurre, en italiensk : ame.ikanare från Brasilien, men engång i tiden född i Venedig, hvilket han tycktes ha glömt, emedan han i början sade sig vara amerikanare. Han reste i tofflor, klandrade allt, menniskor, jernväg, mat, priser, värdshus, städer och byar. Han hade bedt värdinnan i Lan -le-Bourg servera kött; jag räckte honom steken, men han åt icke, emedan det icke var värdinnan sjelf som bjöd honom, Så straffade han henne ge-l! nom sig sjelf. Sedan alla väl på nytt voro: instufvade, jag tillsammans med mina tvål italienare, bar det af i ideliga krokar och l: svängningar uppåt. Som sagdt, det var redan natt, men två stora lyktor på ömse sidor om kuskbocken gåfvo ljus både åt den närmaste vägen och belyste det långa anspannet af tio hästar, två och två. Hästarne sägo fantastiska ut, i sin utstyrsel af stora, : tunga rankor, prydda med utstående horn,l. så att min ena italienare i början trod-! de att hästen drogs af oxar. Det barl uppåt. Alptopparne reste sig i stjerndunklet allt högre och dystrare; på enal; sidan om vägen skymtade en brant bergvägg, på andra sidan ingenting, der var —I: bara mörker, tomhet, afgrund, blott nögral: alnar från den tunga vagnen, som, om den stjelpt i en af de tvära vändningarne, ohjelpligen rullat ner med hela sitt innehåll, men: niskor och kappsäckar. Det började kännas : friskt, en isende vindfläkt då och då gaf tillkänna att vi ej voro långt från grannskapet med glacierer och evig snö. Italievarne svepte en kappa gemensamt om sigl och somnade, den ena lutande sitt hufvud : mot min axel eller arm, huru det passadel. sig, stundom vaknande och beklagande sig. : Så skrat ade han straxt derpå och väckte kamraten med prat och somnade så in pål: nytt. Exemplet smittade mig slutligen. : Jag lutade mig i ett hörn af syskonsävgen och slumrade, Då jag vaknade hade anspannet minskats till endast några hästar, vi voro således redan öfver högsta stigningen, vägen gick jemnp, närmaste omgifningen var slät. Efter en stund fingo vi tilll venster en stor, klumpig byggnad, till hälften kasern, till hälften kloster. Det var hospicen. Vi foro förbi och stannade ett stycke derifrän vid posthuset, för att få ombyta hästar. Och nu började färden slingra nedåt. Vägen slingrade, som ett i djupa bucklor lagdt band, nedför branterna af en dal, som öppnade sig åt Italien. Vändningarne voro ibland så sneda att jag tyckte åkdonet på samma fläck beskrifva en cirkel, och då jag såg de murade vågväggarne och tjocka stensidostolparne resa sig öfver hvarandra såsom bastioner. Ett stycke nedåt i dalen skimrade ljus. Jag trodde först att det kom från menniskoboningar, men det härrörde från de två andra diligenserna som vi hade i sällskap och som voro före oss. Nu mötte vi diligenser och stora tunga lass, som, förspända med en massa hästar, stretade uppför berget, utför hvilket vi, endast med tvenne hästars hjelp, helt beqvämligt rullade. Ibland mötte vi hela hjordar af lösa posthästar, som envist skockade sig tvårs öfver vägen och blott med svårighet fingos att ta reson. Nu började skuggiga, lummiga träd kanta vägen. En mild, ljum fläkt andades upp ur dalen. Det var Ialens luft. Och så kom månen fram och förenade sitt Jjus med den begynnande morgonbräckvingen. Snart voro vi i Susa, den första staden på piemontesiskt område, lemnade diligensen — ty här vidtager åter jernvägen — visiterades lindrigt och humant cch gingo, eburu klockan redan var tre på morgonen, att söka natiqvarter. Jag stötte på den italienska amerikanaren, som förerade sig med mig om en faechias, som bar våra nattsäckar till Grand Alberghia di Francia. Här komma vi aldrig in, brummade amerikanaren. Emellertid kom camerieren, med ljus i hand, tofflor och nattkostym och öppnade. Vi blefvo förda några trappor upp in i en korridor, der ett rum öppnades för use. Hu, hvilken förfärlig stank! ?Jo, det här var just herrligt, känner ni huru det luktar?? sade min följeslagare. Blir ni här? frågade jag. — Ja. — God natt då. — Cameriereu förde nig en trappa ned, i ett rum ivåt gården, svalt och nästan alldeles luktfritt. Vinden, som susad. friskt ned från berget, hvars snö jag kunde se i morgondageru, fönstret låg nemligen åt ena obebygd plats, fläktade gardinerna af och än och kändes ända till sången. Dertill kom att dörrspegeln var till hälften urslagen. Buon notte! Detta logis, samt skral frukost, i ena ändan af en lång, hvälfd sal, mörk och tung som ett klosterrefektorium samt uppfylld med flugor, kostade sex francs. Nå, huru har ni sofvit? frågade amerikonaren, då vi I träffades i kupån klockan 10 på morgonen; jag har alls intet sofvit, och så har tåget lat ända till kl. 10, det är ju förskräckligt m. m. Han bade nemligen, antingen under nattens stillhet eller på morgonen, anställt politiska betraktelser och anförtrodI de mig nu, att Frankrike skulle förena sig med Österrike mot Italien och Preussen, bibehålla för egen räkning Venetien samt dessutom taga bäde Piemont och Lombardiet. England, som går hand i hand med Frankrike, kommer att taga Sicilien, emedan det ligger nära Malta. Ni skall få se att det blir slutet på hela den snygga affären, påstod han, tilläggande: Men jag skall till I Verona, der man har vapenhvila, och derifrån far jag till Triest. t Efter en stund fingo vi en py passagerare tlikupen, enäldre man, jättelikt bygd, med ett knollrigt svart hår och ett stilla, melankoliskt väsende. Hvart reser ni? frågade genast amerikanaren, jag ämnar mig direkt till Verona, Venedig och Triest. Men nikomrmer inte igenom blef svaret, det är ju krigstid. — Krigstid! Bah! man har juvapenhvila. — Det är ett misstag, man har icke afslutit något vapenstillestånd. Man skall fortsätta kriget och icke taga emot några skänker. Amerikanaren hånbrummade härvid misstroget för sig sjelf. Man har förut, inföll jag, talat om att Italien skulle afträda Sardinien åt Frankrike; kinske Österrikes åtgärd att öfverlemna Venetien ät Frankrike utgör början till detta arrangement, så a:t Frank, rike nu får tillfälle att utbyta Venetien mot 1 Sardinien? — Ni kan vara öfvertygad om, l min herre, att Italien ej mera kommer att -lafträda någon del af sin jord. Vi äroicke ll mera barn, som ej kunna försvara sig sjelfflva. Italien kan ej följa någon annan politik, än den som är öfverensstämmande med ärans fordringar. Midt emot oss — den sist ankomne mannen bade satt sig bredvid mig — satt en fattig qvinna med ettsjukt barn. med stora mörka ögon, i sin famn. Barnej är mycket sjukt, anmärkte jag till min granne. 7, Ja, svarade han, det skall snart vara i pa blandras nd RA sn 4 KI) hak ligt i äällad RR Nl TOR Åt