Aftonbladet – 27 juli 1866, sida 3

tt 8 Reed menm ss JP MN Neej BD RH RR RUN l och med 1 naturens sköte behörfva släpa sma nöja oss med att i minnet inrista en outplänlig bild af Djupadal, naturens favorit, den yppiga rosen i Sverges trädgård. Richard. iaes——— Ls MADAME ROLAND ). Tecknad af o CHARLES DE MAZADE: År 1780 blef Merie Phlipon gift, och oafsedt de politiska följder, som detta giftermål medförde, är det en af de mest betecknande epokerna i hennes lif. Redan; en längre tid, både före och efter modrens död, hade hon haft fullt upp med friare; hon skildrar sjelf det roliga tåget, som utgjorde en väldig skara. Der är män af hvarje lefnadsställning, färg och ålder; der är guitarrspelaren Mignard, ?en jättelik spanior med händer ludna som saus; han påstår sig vara en adelsman från Malaga, hvilken nöden tvungit att lefva af sin musikaliska talent?; vidare är der den stackars: Mozon, dansläraren, hvilken gedan han blifvit enkling, låter taga bort ett födelsemärke, som pryder hans venstra kind?, och funderar på att hålla kabriolett; så är der en adelsman, som är advokat, samt tvenne läkare, för att icke nämna slagtaren i qvarteret, som sätter sig i omsostnader för att i svart frack och fina spetsmanschetter möta henne på promenaden, samt ännu många andra, handlande och män af pennan. Det svåra är för denna unga qvinna att i ett giftermål finna förverkligandet af sitt ideal, hon som I drömmer om frihet och lugn, för att kunna tillfredsställa sin passion för studier och för Jatt verka till det allmännas gagn, samt om resor i sällskap med upplyst folk, som äro i stånd att hjelpa henne att beundra MichelAngelos och Rafaels mästerverk — kort Isagdt, om ett lif, som kan lösrycka henne från den trånga. krets, der allt som omfn henne plågar och nedtynger henne?. adren uttalade sie kraftigt till förmån för handelsståndet och sökte göra klart för ligt för en hustru att lefva i lugn och ro i sina rum, medan mannen gjorde goda affärer. Dottren visade deremot den lifligaste motvilja för industrien och industriidkarne. Hon gjorde sig af den man, som skulle blifva hennes make, en teoretisk, filosofisk bild, som hennes goda mor betecknade med följande ord, hvilka måhända icke voro utan all sanving: ?Jag begriper, du skulle vilja vinna någon som trodde sig vara herre, medan han gjorde din vilja.? Så framt det öfverhufvud taget under dessa ungdomsår finnes något hos henne; som liknar sig till kärlek, är det den känsla hon hyser för en af dessa friare, hvilka glida förbi likt skuggor, nemligen La Blancherie, Pahin de la Blancherie var född i Langres och endast obetydligt äldre än Manon. Han var liten, mörk och temligen ful, men likväl en person af den art att han till en viss grad måste tilltala denna unga flickas smak. Det fanns ingenting öfverlägset hos honom; men han skref med : Ne möraligk sentimentalitet arbeten, som ulle tjena till bildning för familjefäder och husmödrär, Genom en fas otid och obestämd filosofisk håg visade han sig såsom en son af sitt århundrade. Han dog år 1811 såsom emigrant i. London. La Blancherie, som skickligt hade förstått att skaffa sig tillträde till familjen, behagade icke fadern. Den unga flickan hyste tydligen för honom en böjelse, som i de bref, hvi bon vid denna tid skref till mamsellerna Cannet, förråder sig uti upprörda bekännelser och nästan glödande förtroenden. Från ett fullkomligt orördt hjerta kunna icke ord sådana som följande utgå: ?Hvem vet om han älskar mig tillräckligt för att frukta min förening med en annan? Jag tror det; men — ja, försigtighet och klokhet komma alltid med sitt men — — Ack, min Sophie, förlåt mig: det är bra ljuft, det är bra smärtsamt att älska !?I sina memoirer talar madame Roland om La Blancherie med likgiltighet, och i detta afseende bilda memoirerna och brefven till mamsellerna Cannet en sällsam motsats, som nogsamt visar glömskans makt, hvilken stundom förmår till en försvinnande punkt hopkrympa det som förr uppfyllde hela själen. Då madame Roland, fattad af en vida mäktigare känvsla, i fängelset nedskref dessa anteckningar, glömde hon, att det icke hade fattats mycket uti att ?den menniskan? såsom hon kallade honom, hade blifvit hennes make. Ganska visst var det icke någon djup, lidelsefull kärlek; det var endast en ungdomsförblindelse. Förtrollningen flydde med ens, då hon en dag uti Luxembourgträdgården såg La Blancherie med plym i hatten. En plym på en filosofs hufvud ! Samtidigt bärmed fick hon äfven veta att han hade friat till en annan ung ficka. Efter detta ögonblick kunde hon, betrakta honom huru mycket hon ville, icke finna att hans drag voro desamma, de hade icke samma uttryck och voro icke vidare en spegel af samma känslor. Vid denna tid framträder midt bland denna skara af friare en annan person och banar sig med långsamma och allvarliga steg väg till Marie Phlipons förtroende. Han kommer från Amieas och medför ett bref från Sophie Cannet, som presenterar honom för sin väninna såsom en upplyst man med rena seder, hvilken man ej kan förebrå något annat än en alltför stor beundran för e gamla på bekostnad af den nyare tiden, som han missaktar, samt den svagheten, att tycka om att höra sig sjelf tala?. Denne är Roland de La Platigre. Mademoiselle Phlipon sög i början i honom endast en lång, mager karl, vårdslös i sin klädsel, med gul hy,.en panna utan hår, regelbundna drag, hvilka gåfvo hans ansigte ett mera aktningsbjudande än intagande uttryck, samt enkla kronor med sig. Vi gå träden förbi och henne, att det i alla händelser vore behag-l. PR MA bt drf