Aftonbladet – 27 juli 1866, sida 3

engelskan stirrade ned på vattenhvirfveln så länge tills det började hvirfla i hennes eget hufvud; det svartnade för hennes ögon och med ett anskri stapplade hon ned mot forsen och döden; men lyckligtvis fick löjtnant P. fatt i hennes utsträckta hand — och fick behålla den för evigt. Öfverlycklig lät löjtpanten sätta upp ett jernstaket på platsen, till mycken säkerhet för beundrande åskådare, men måhända till men för mången beundrare af kallsinniga skönheter. Allting vid Djupadal har sin egen lilla historia. Klipporna, träden, grottorna och mossbäddarne tala högt om hvad de sett och hört. På mig stod en aftonstund en yngling och drömde om lagerkransen — säger klippan, Trädet hviskar: I min stam skuro två älskande sina namn och svuro hvarandra evig trohet. Nu har namnen grott igen, men långt innandess hade troheten försvunnit. Grottan talar: Under mitt hvalf brusade ynglingarnes sånger och de lofvade vänskap vid glasens klang. Idel romantik! Djupadal eger förmåga att bänföra, Djupafors berusar. Ögat frossar, man andas djupare, själen glöder, hjertat sväller af ungiomsfröjd. Man njuter med fulla drag af naturens hopade skönheter, man blir en låsande entusiast; .se der hvarför klipporna, räden och grottorna hafva så mycket att ala om. Skola också vi rista våra namn i träden? Conungar hafva gjort det före oss, och unlersåter böra ju följa landsfädrens exempel. 5e der stå flera egenhändigt skurna kungiga namnschiffer — med kronor öfver, Belagansvärda äro dessa högheter, som till ;ch med i naturens sköte behöfva släpa sina ronor med sig. Vi gå träden förbi och Öja oss med att i minnet inrista en outplänlig bild af Djupadal, naturens favorit, len yppiga rosen i Sverges trädgård. Richard.