Aftonbladet – 27 juli 1866, sida 3

d X I Här och der i backarne. Betraktelser under en fotresa i Blekinge. I. Vi hafva passerat Ronneby, den oändligt täcka och behagliga brunnsoch badorten. Lik en ny Phenix har Ronneby stigit förlyngrad och törskönad upp ur askan af sitt Idål. I stället för den gamla köpingens I smala och krokiga vägar ser man nu präktiga raka gator med trottoirer. Husen stå li regelbundna qvarter och stoltsera med Isina nya röda kläder. Deruppe på backen Istår den hvitrappade kyrkan, som blef skoInad af branden. Kyrkan lär ha varit ett hinder för köpingens framåtskridande — mot hafvet. Ronnebys läge är nemligen en half .) mil från lastageplatsen vid öppna sjön, och Jefter sista branden var man betänkt på att I flytta ner till bafskusten; men då kom man ihåg aut ?kyrkan bör stå midt i byn?, och som det var omöjligt att ta templet med sig, så tvangs man att åter bygga på den gamla platsen. Annu ett bevis på att kyrkan ofta hämmar framåtskridandets ide. Nästan rundt om köpingen slingrar sig Ronneby-ån, sedan den vid Möllebacken störtat sig utför klipporna. En gräsbevuxen kulle ligger på ena sidan om fallet. Der kan man stå och lyssna till qvarnhjulens surr, under det att skummet från forsen svalkar kinden. I båt färdas man ut till det nya och utmärkta badhuset och till brunnsparken. En behagligare vistelseort kan man icke välja för att restaurera sig efter vintersäsongens strapatser. Om kroppen är sjuk, så uppfriskas den både utan och innan af alla möjliga slags helsovatten och gyttja; lider själen, eå bjuder den kringliggande fridfulla naturen balsam med fulla händer. Vid sejourens början kommer folket för att dricka helsa, och sedan kommer den fina publiken. Detta är ett fenomen, som är anmärkningsvärdt, ty i allmänhet sättes ju folket i sista rummet. Vid brunnsoch badorter borde jemlikhetsprincipen vinna framgång, ty krämpor och domnade lemmar tala ju så tydligt derom; men så är det ej. Excellensen är excellens, om han också ligger och kippar efter andan, och bonden blir aldrig hans like ofvan jord. Det är först imaskarnes fria republik som jemlikheten börjar erkännas. Ronnebyboerna äro i allmänhet glada och leinadsfriska. Det finnes hos dem en skymt af folklif. En söndagsafton på Snäckebacken visar ett ganska rörligt och brokigt hvimmel. Sex dagar slamra trätofflorna i oafbruten takt på köpingens gator och gårdar; men på den sjunde dagen hvilar man, det vill säga man svör på sig skinnkängorna och skyndar ut i naturen, för att riktigt kunna få andas fritt. Vid dessa folknöjen kan man få se en och annan tös, klädd i den vackra nationaldrägten, som, sorgligt nog, pi de sednare åren försvunnit i egenskap at högtidsdrägt, och nu blott uppenbarar sig som en sällsynthet — en kostym. Namnen Ronneby och Djupadal äro oupplösligt förenade med hvarandra. Att komma till Ronneby är detsamma som att ha i sinnet en färd till Djupadal. En båtfart ditupp är ojemförligt skönare än landsvägen. . Stränderna af ån äro bevuxna med al, björk och bok, ända intill de bergskammar, som . på båda sidor höja sina furukransade hjessor mot skyn. I vattnet spegla sig träden, och djupt ned synes en strimma af himlen. Vid en krökning af ån förändras utsigten liksom genom ett trollslag. Dalen vidgar! sig, och i fonden bryter Silfverforsen fram genom löfskogen. Djupadal är Blekinges : perla, dess öga. Skönheten strålar mild och :i klar derur. Vid dalens öfra ändpunkt vältrar siglt Djupafors skummande fram mellan klip-: porna. En naturlig brö bildas af ett klipp-!) stycke, som ligger fastkiladt mellan de båda : bergväggar, der vattenmassan tränger sigl:! fram, innan den kastar sig utför hällarne. ! De lodräta bergen synes ha hört tillsam-! mans, men remnat, och klipprännan är blott ett par alnar bred. Det fräser och porlar4 dernere som i en sjudande kittel. Det ärl! ö i J I r 8 alldeles som om vattnet ville tala. Forsen berättar sin egen historia, och om manlå också känner den, så kan man lyssna till sägnen en gång till: j ångt, längt tillbaka i tiden bodde uti Blekinge tvenne jättar, som föllo på den kanken att de skulle gräfva hvar sin å genom landet ner till hafvet. Den, som först fick sitt arbete färdigt, skulle få riktI axfiske i sin å, så öfverenskommo de, hvars8 efter arbetet begynte. En af jättarne gräfde rr Mörrum-ån, den andre Ronneby-ån. Ron-r neby-jätten hade bättre terräng och hannd inart till Djupadal, men der träffade han på n hård: klippa. Innan han tog i tu medl slippan, satte han sig att hvila en stund. t Mörrum-jätten, som såg sin kamrats stora : Ss n d u no t örsprång, skickade sin qvinna till honom, ör att narra honom att sofva. Qvinnorna ha i alla tider förstått attinsöfva männerna lå de vilja bedra dem. Eva insöfde Adams örstånd och Delila lät Simson sofva med ufvudet i sitt knä. Jätteqvinnan valde det ednare sättet: Hon tog Ronneby-jättens wufvud i sitt knä och började att löska ho-h iom, hvilket på den tiden ansågs lika sömn t sifvande som en portion opium nu. Jätten !h omnade, och vaknade först då Mörrum ån d ned starkt brus störtade i hafvet. Då blefh Ronneby-jätten vred. Han tog ett klipp-d lock och slungade mot berget, som ögon-u lickligen remnade itu. Klippblocket de-s ade sig äfven i tvenne hälfter, hvaraf den na ligger midt i fallet och den andra bil-s lar bron öfver bergsremnan. För att hämlas på jätteqvinnan tcg jätten en annan lippa och slungade efter henne; men hon ann undan och klippblocket föll ned i loby skog (2 mil från Djupafors), der det san ses än i dag af dem som tvifla. Så lyder forsens berättelse. På ensklipphäll, som sluttar ned mot det arligaste stället, just der vattnet tränger in klipprännan, står ett litet staket af jern, som hindrar oss att falla ned i den sjulande kitteln, om svindeln skulle få mekt ned oss. Ptaketet har också något att besätta Täitnant P älskade en ene tek mio