Aftonbladet – 26 juli 1866, sida 3

siderade här, och det är ingalunda underligt att det längtade ut från denna instängda kitteldal till Piemonts höga slätter och sedan vidare till Italiens paradisieka blomstergård. Savoyiska huset liknar en fjellflod, som från Alpernas dalar strömmat ned genom hela Italien, växt småningom der århundradenas lopp och sedan plötsligt, i den folkliga frihetens och nationella enhetens förenade idter funnit den djupa, vida fåra, genom hvilken den kunnat bana sig väg ända till Messinska sundet och ZEtnas fot. Men Chambery, vaggan, har ej mera någon del deri. Jag förbigår de några på sednare tider uppförda monumenter, som finnas här, emedan de icke äro några märkvärdigheter. Katedralen i götisk stil är ej stor, men angenäm, bred och öfverskådlig. Derpä promenerade jag till 1es Charmettes, bekant såsom uppehållsort en tid för Rotsseau och hans väninna fru Warens. Jag gick dit synnerhet för den utsigt som det Jofvade mig öfver hela nejdea. Les Charmettes är nemligen en ganska hög, vidlyftig kulle, som reser sig öster om staden, och stora vägen dit går vid sidan af en bäck, mellän gröna träd, vingårdar och häckar. Rousseaus villa låg ganska högt upp. En gammal tjenarinna visade mig rummen, i gammaldags smek, gula väggar med derpå målade ljusblå: pilastrar, ett gammalt fickur, en 8. k. rofva, som tillhört Jean Jacques, hans gamla slavår och soffa med ljust ER Der fanns ifven ett oljefärgsporträtt af Rousseau samt en gipsbyst af honom och en af Voltaire. Sjelfva huset är ett litet tarfligt landthus ned en vinrankklädd och täckt spatsergång vid den lilla gröna gården och spetsigt lustmustak. Man må nu, om man så vill, skratta it Rousseau och hans naiva bekännelser. Men både Rousseau och Tasso voro natuer, som man måste förlåta mycket, emelan de också mycket lidit i den oupphörliga nre kampen mellan ande och sinne. Deras rreguliera privatlif är blott ena sidan af leras tillvaro, hvars andra sida glänser af tora, ädla, kärleksfulla ider. På återväen till staden öfver andra sidan kullen, jade jag verkligen en präktig utsigt öfver hamberydalen. Bergen på motsatta gidan lågo redan i skugga, som höljde deras kala, rähvita. sidor i de mest mjuka, vackert unkelblåå mantlar. I deg far jag härifrån löckan half 12. Det regnar åter och fären öfver Mont-Cnis lofvar ej att. bli an,enäm. Men iafton är jag i Milano; Tuin lemnar jag åt sitt värde — midt i det ika Lombardiet. Alltså nästa bref derirån, från den storå katedralen och från beynnande sydländskt lif och konstskatter. tt