Aftonbladet – 26 juli 1866, sida 3

till det yttre plumpa dömen, på högra Rhen stranden och på ön i floden träffar mar ännu det gamla Schweiz byggnadsstil full komligt konserverad. Den äringalunda fö vacker och beqväm. Du kan knappast före ställa dig huru dejgamla schweiziska städernt vid Genöversjön, Moraes. Rolle, Noyon oct äfven Lausanne äro irreguliera, hopklämda Elnordomagrös och fult byggda. Hus oci gator äro kastade huller om buller, hurt det fallit sig, i alla möjliga vinklar och böj ningar. Väårdtornen och fästena, eller slot ten, från fordna tider, äro de mest enkle och primitiva man kan föreställa sig, utar ornamenter, fyrkantiga, temligen låga, med fyrkantig eller sockertoppsspets. Husen, smala gemenligen, stryka rakt upp, med öfverbyggda tak, som äro förfärligt gråa. Skönhetssinne hafva de tappra och förståndiga schweizarne icke utvecklat, och detär betecknande i detta fall att bildningshistorien knappast känner någon enda framstående skald eller konstnär, som är schweizare. Till Geneversjöns karskteristik vill jag ännu tillägga att dess stränder nästan uteslutande erbjuda anblicken af vinodling. Herdefolken-bo i de norra och östra skogskantonerna. Utan tvifvel finnes väl här ock boskap, ehuru jag ej deraf såg annat än i Genåve två oxar, som skulle föras till slagtaren, men boskapen drifves troligen här inåt i sidodalarne. När jag for i dag från Vevay var himlen mulen, men klarnade en stund. Jag spände blicken öfver sjön, och se der — i fjerran, väldigt, glänsande af snö visade sig Montblanc. Jeg jublade en helsning ät jätten och komplimenterade solen, som haft den artigheten att i sista stund presentera honom för mig. Till höger löpte en rad förvirrade, halftsnötäckta tinnar. Det var präktigt, men nästan ängsligt. Ehuru snön och vintern i södern förekomma endast såsom en prydnad, en fantasi i blåa luften, är det dock alltid som om dess anblick läte en isig fläkt stryka genom en, kanske så mycket mera isig genom kontra sten till den omgifvande Plomstringen och värmen. Men om morgon och qväll, då snötopparna glindra rosenröda, då äro de briljanta. Mont-blanc är icke brant uppstigande med s taiga toppar, utan tjockt, massivt, rundadt. Det ser i allo väldigt ut och dess vida snöfält göra verkligen skäl för dess namn. I Genve, der jag intog niddag, språkade jag med en finpolerad, nycket angenäm katolsk abbe. Det gällde ör dagen den stora nyheten, att Osterrike vore sinnadt afträda Venetien åt Frankrike, åsom medlare. Men något slut på kriget lerigenom trodde min abbå icke på. Det revolutionära demokratiska partiet kommer tt drifva Victor Emanuel, så menade han, tt fordra äfven italienska Tyrolen samt Dalnatien. En vapenhvila, under hvilken )sterrike kan rangera och hemta sig, det r allt, slöt han. Situationen i Italien läer dock komma att bero på Preussens hålling och politik. Det är nästan tragickt tt se huru lätt det gamla Österrike dukar nder. Men det är en sönderfallande stat, n massa, sammansatt af olika och främnande kteståndsdelar. Deriligger dess svaget och dödsdom. Jernvägen från Genåve till Savoyen föler längs stranden af Rhöne, hvilken här r lika dyster och intressant som Rhen är ende och skön. Floden rullar dyig och ock på botten af en djup remna — melin askgrå stela klippbranter. Nejderna omring äro lika stela och föga inbjudande, öjder och fält se otrefliga ut. Jag har aft i sällskap en kapucinermunk, som nu atrullerar utanför på platförmen, klädd i äskosulor och tjock, brun klädeskappa ed kapuschong och paraply under armen. u ösregnar det återigen: