Aftonbladet – 25 juli 1866, sida 3

ska och det sinnligt retande, något girånlikt, tjusande, men förrädiskt, och som låter vidskepelsens rysning hos den arme Robert småningom öfvergå till vällustens; en verkan, som de begge parisiska effektmästarne med sin gemensamma konstprodukt säkerligen velat utöfva äfven på åskådarne. Vi veta kvappt om vi vilja beklaga, att mil Forssbergs ansigte, som t. ex. i ?Idealet? visar sig så mäktigt hvarje uttryck, hvarmed det älskliga, behagfulla och ljusa tolkar sig, icke i hela dess mörka majestät kan uppenbara denna andeskepnad, som Scribeeyerbeer frammanat på scenen — nog af, så var icke förhållandet, utan mll Forssbergs Helena blef endast och allenast en fört usande qvinna, och liknade således alla hennes öfriga roller; skada emellertid att någongång det bästa icke är godt nog! — Såsom en egenhet från auditoriets sida för denna representation må nämnas, att den qvicka och behagliga duo, hvilken inleder tredje akten och som, oaktadt det utmärkta i kompositionen samt hrr Willmans och Dahlgrens talangfulla utförande, esomoftast bemötts af publiken med ?köld? och af kritiken någongång med förakt?, nu, con amore äåtergifven, hos åbörarne väckte verklig hänförelse. Vi för vår del instämde med nöje i det stormande bifallet, då detta nummer i Robert, liksom hofmännens haranguer till Raoul i Hugenotterna och den berömda Buffa-Trion i Profeten, på ett glänsande sätt röjer Meyerbeers stora och fullkomligt säregna förmåga i behandlingen af det komiska — hvilket för öfrigt i det förstnämnda arbetet visst icke heller eljest är alldeles orepresenteradt, men detta beklagligtvis mot maäöstrons vilja. MIl Gelbaar utförde med smak och talang Isabellas parti och skörlade derför det lifligaste bifall.