Aftonbladet – 25 juli 1866, sida 3

r J j q AIP, BUR UPPIDEGAUL FEN VITLE UL samma, när nemligen en stor konstnär, sådan som hr Tausig, leder den in i helge domen. Slutligen spelade han tvenne pje Iser af Chopin, en vals, likasom alla Chopins danskompositioner af denna art, lif Ifull och nobel, men derjemte innehållande mycket af ett högre värde, än det, man . vanligen vill tillerkänna denna, och hellre söker i en allvarligare konstform, samt — .på begäran — Polonaisen Op. 53. Beträf. fande utförandet af valsen, anse vi oss kunna våga den anmärkning, att den måhända spelades väl mycket rubato; i polonaisen åter visade hr Tausig nu som tillförene sitt mäIsterskap i all dess glans. Före hvarje nummer helsade auditoriet den öfverlägsne artisten med de lifligaste applåder, och uttryckte efter hvarje nummer på samma sätt sin hänförelse. Den storm af bifallsyttringar som helsade mill Hebbe vid hennes inträde i salongen visade att publiken icke glömt sin gunstling. MIl Hebbe började med Rachels bekanta aria ur Judinnan: Il va venir?. I vår redogörelse för operan i dess helhet hafva vi redan yttrat oss öfver detta märkvärdiga karaktersstycke, som i flera afseenden är densamma öfverlägset. Rachel tecknas der som ofler för på en gång samvetsqvalen och anirgen om den olycka som hon ser skoningslöst tränga henne närmare, för att ögonblicket derefter, förfärligare än hon anat, i grund störta henne. I arian råder en fasansfull stillhet, lik stillheten i naturen strax före åskans utbrott, och endast då och då förmildrad af en bjertats ofrivilliga rörelse af glädje vid tanken på en besvarad kärlek. Denna aria mäste sjungas ångestfullt och passioneradt, men på samma gång strängt; den minsta afvikelse eller nyck i föredraget förstör ohjelpligen det hela. Mll Hebbes utförande deraf var i alla afseenden mästerligt och visade huru fullkomligt hon genomträngt det ämne, hon hade, att framställa; utan att förlora något af sitt behag, klingade hennes röst med ovanlig styrka. Så sjungen, förfelade arian ej heller att göra det djupaste intryck på åhörarne, som med stormande applåder och inropning tolkade sin beundran; men allmänt beklagade man och uttryckte sin förvåning deröfver att blott få höra mll Hebbe gifva denna aria i en konsertsal — under det operan finnes uppsatt och återgifves på vår scen. MIl Hebbes andra nummer utgjordes af Selikas slutaria i Afrikanskan; det största i detta parti och som nu hördes här för första gången. Detta stycke är icke någon egentlig aria, utan en ?grande scåne? i flera afdelningar, der musiken troget sluter sig till den på scenen framställda handlingen — Selikas död — och naturligt är att detsamma måste förlora mycket, beröfvadt den sceniska illusionen och den effekt, som Meyerbeer säkerligen förstått att åstadkomma genom instrumentation och genom den osynliga kör, som beledsagar solopartiet i arians sista afdelning. Att det icke dessmindre kunde denna gång göra ett stort intryck på åhörarne, hvilka efter dess slut under en hänförelse, hvartill vi icke på länge sett något motstycke, två gånger inropade mll Hebbe, utgör ett nytt bevis på denna sångerskas sällsporda förmåga att äfven utan all scenisk apparat i ett dramatiskt arbete elektrisera auditoriet och beror derpå att det dramatiska hos henne icke består i kostymen eller en och annan gest eller min, utan i hela andan af framställ-. ningen. MIl Hebbes utförande af ifrågavarande aria lemnade intet öfrigt att önska och innefattade det agörande utslaget i en tvist, som efter hvåd våra läsare påminna sig, för en tid sedan fördes mellan några insändare i denna och en författare i en. annan tidning rörande mill Hebbes förmåga : att sjunga Selikas parti. — Man måste lyck: önska en sångerska, som efter att hafva för) värfvat den utbildning, som sätter henne i stånd att på ett lysande sätt utföra ett så raffineradt sångstycke, som nyssnämnda aria, eger qvar, hvad som ej kan förvärfvas, men deremot lätteligen förloras, den naivetet och ;riskhet som utgör ett af grunddragen i mll Hebbes med rätta så beundrade sätt att sjunga folkvisor. Hennes föredrag af kristallen den fina?, den första af de fyra, hon denna afton sjöng, har intet gemensamt med det slentrian-mässiga sätt, hvarpå denna perla bland folkvisor oftast utföres (vanlisen af Pfyra mansröster!); isynnerhet den sednare delen af visan sjunger mll Hebbe med mycken poesi och inverlighet. Dessutom föredrog mll Hebbe när jag kommer ill min lilla Anna?, den genom hennes onekligen pikanta manår så populär vordna Fjorton är? samt — då de förtjusta åhöarne än en gång inropade sångerskan — ned en oförliknelig humor och den finaste yanseriog af de olika verserna ?Pehr svinarerde?. På samma gång vi uttrycka publikens tacksamhet mot hr Tausig och mll Hebbe. för leu konstn-utning, de denna gång beredt densamma, och önska att de ännu en gång måtte här låta höra sig gemensamt, kunna i ej underlåta, att, i sammanhang med år redogörelse för denna konsert, framälla den önskan, vi från en mängd håll — åväl genom insända artiklar som i allmänet — uppmanats uttrycka, ait kongl. teaterlirektionen måtte, om möjligt, reengagera nl! Hebbe, och derigenom ätergifva vår yriska scen den höga ståndpunkt, hvartill fven hennes talanger i ej ringa mån biIragit att höja den. Att så ej redan skett r svårförklarligt, men vi hoppas att teaterirektionen skull innan kort, ull konstens ästa, gå denna allmänna och så högst beogade önskan till mötes. 4 ker Om or ot Jm bg NA RR Kr Fr BA HA hk RR a uu ms DD — Kungliga operan. Representationen af tobert sistlidne fredag gynnades, såsom åtniostone tillsvidare alltid är fallet med leyerbeers dramatiska tondikter, af publien med ett bifall, vittnande om liflig njuting och varmt intresse. Den genom sin nelodiprakt lockande och fängslande operan tergafs — med undantag deraf att fru Miarti — af de förmågor, åt hvilka den i Ilmänhet på sednare tid varit anförtrodd, ch endast tredje aktens magnifika ballett öretedde det nya, att abbedissans roll nu nnhana af mall Ian h ann Mt AA Il: IE nhacli icke denna gång utförde Isabellas! FO jr jr To ni fl. af