Aftonbladet – 24 juli 1866, sida 3

Ni sköter visst ifrigt er andakt?? — ?Jag känner mina pligter och söker att uppfylla dem.? — ?Mycket bra sagdt; men ni ämnar ju bli nunna, eller hur?? — Jag vet icke min bestämmelse och vågar inte döma derom.? — ?Hon talar ju alldeles som en bok: Er sondotter läser säkert en hel hop, mademoiselle Rotisset? — Läsning är hennes största nöje; hon använder en stor del af dagen derpå.? —Ja det kan jag nog märka; men akta att hon inte blir något lärdt fruntimmer; det skulle vara stor skada. Denna jargon, dessa manr och denna flärdfulla, nedlåtande ton, vid hvilken mademoiselle Rotisset, den goda farmor Phlipon, är van, och hvari bon ser ett uttryck af den fina verldens lefnadsskick, inverkar på ett eget sätt på den unga Manon, och äri ser mat tydligen skilnaden mellan farmor och sondotter: den ena tillhör helt och hållet forntiden, dess seder och sällskapliga vanor, den andra vänder, redan sårad i sin innersta hjertfiber, sitt unga och stolta ansigte mot framtiden. Då hon efter ett par års vistelse i klostret och på ön Saint-Louis återvände till faderns hus, var Marie Phlipon icke längre något barn; hon var en ung flicka, ja, nästan en fullvuxen qvinna. Hon känner sig, för att tala i hennes egen djerfva bild, blomstra i fallmogenhet ?såsom en frisk och liflig ros, som öppnar sin kalk för vårsolens mäktiga strålar?, och i dentia utveckling af lif och kraft börjar hennes ande, som ständigt förtäres af vetgirighet, att röra på sig och göra sig fri. Hon hade onekligen vädliga anlag och hon var nog mycket upplyst, denna unga flicka, som vid en ålder af nio år tog sin Plutarch med gigi kyrkan i stället för bönbok, och som, i det hon erinrade sig sitt Ave Maria, slog till ett skratt, då farmodren berättade henne att barnen komma fram under kålbladen. Den första nattvardsgången hade i viss mån lagt band på hennes natur; den frihet hon återfann i faderns hus väckte åter hennes vetgirighets eld och hennes tidigt utvecklade frihetskänsla. Skenbarligen har ingenting förändrat sig i detta familjelif, som efter tvenne års förlopp äter vidtager och fortfar till 1780. Samma lugn herrskar i det yttre. Det är under dessa år som Manon skrifver till sin väninna, mademoiselle Cannet: ?Mina morfyrimmar förflyta urder arbete och läsning. fter en tarflig och glad måltid går jag in i min lilla kammare, som ligger utåt Sei nen, och sysselsätter mig här i ensamhet efter min egen smak: jag tager till pennan, jog tänker, jag drömmer, jag skrifver. Så förflyter dagen. När sedan luftens friska svalka, solens nedgång och naturens lugn inbjuda till mindre allvarliga sysslor, förfriskar jag mig medelst harmoniens tjuskraft, i det jag förenar min stämma med ljudet af ett vekt instrument.? Om sommaren användes göndagen stundom till en utflykt fill Meudon, mera sällan till besök hos främmande. Så fredligt dessa år än förflyta, äro de dock en vigtig tidpunkt i Manons lif; hon förlorar under dem sin mor, hennes fars ställning förvärras, han ruinerar sig genom utsväfningar, och hennes intellektueila och moraliska väsende undergår en bestämd förvandling, genom hvilken hennes karakter och åsigter få en utpräglad form. Det är under denna period som hon förlo rar sin religiösa tro, af hvilken hon endast bevarar det yttre skenet och fattas af tidens idger. Från detta ögonblick läser hon med fördubblad ifver filosofer, politici, allt som faller henne i händerna: Voltaire, Buffon, Helvetius, Diderot, marquis dArgens; och icke längre nöjd med att läsa, gör hon utdrag, redogör för sina egna tankar — kort sagdt, skrifver. Denna uvga flicka, hvars hjerta ännu är fritt, men som under all sin andliga strid frestes af en hemlig önskan att behaga, denna unga flicka skrifver nu i svällande öfverflöd af obegagnad lifskraft små afhandlingar om kärlek och frihet. Hon har kommit in på en väg, der hon, enligt sin egen utsago, efterhand — ja, måhända samtidigt — blir jansenist, cartesian, stoiker, deist och skeptiker. Det sista och vigtigaste stadiet i denna sällsamma -ejelfuppfostran är läsningen af Rousseau, med hvilken hon först gör bekantskap då hon är omkring 20 år gammal, men som, då ban väl en gång uppenbarat SR för henne, bemöktigar sig henne helt och hållet, såsom han bemäktigade sig alla jvinnors fantasi under denna tidpunkt af et adertonde århundradet. Och, lustigt nog, det är den unga Manons biktfader — en särdeles medgörlig biktfader — som, för att förströ henne under hennes sorg öfver modrens död, ger henne ?Den nya Heloise? att läsa. Jean-Jacques tjusar henne. ?Litet af Jean-Jacques skall låta henne tillbringa natten väl. Då hon kommer i besittning af Rousseaus samtliga arbeten, uppgifver hon ett glädjerop. Att ha hela Sean-Jacques . sin ego, skrifver hon, att ständigt kunna rådfråga honom, söka tröst, upplysning och uppbyggelse bos honom i hvarje timme af itt lif, detta är en sällhet och en lycka, hvilka man endast kan smaka då man tillber honom såsom jag.? En dag får hon till och med det infallet ut tränga sig in till Rousseau sjelf. Hon skrifver ett vackert bref till honom och beoifver sig sjelf till gatan Platrigre för att få svar; men den obevekliga Therese, utstysd i Prund mössa och en enkel, men snygg morgonklädning, med ett stort förkläde för?, håller god vakt. Hon öppnar dörren endast på glänt, i det hon föregifver, alt hennes man hehöfver lugn och sltillhet. Gästen blir afvisad, och Jean-Jacques, den dystre, nyckfulle Jean-Jacques, anade icke, att ban denna dag gick miste om tillfället att få se kroppsligen framför sig sitt snilles sannaste, ädlaste och mest begåfvade dotter — henne, som skulle bära med sig nå oÅrhavatten setaltheten öfver de kängelar