Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

ningsbok öppnades af sig sjelf och försigtighetens organ pekade på det gyllene. ordspråket: ?Sakta i baekarne!? Framåt marsch med raska steg! Så skall det gå, men sakta nu, ty bär är en backe. Första tanken blir: Hvad godt har man af att gå sakta i backarne? Svaret ligger i frågan — man har tillfälle att tänka och reflektera, och det är hvad vi ekola göra. Bakom oss ligger Carlskrona, der vår präktiga flotta ligger skyddad af fästningens kanoner. Vid åsynen af dessa ståtliga tredäckare, som ligga der med de rödmålade nattmössorna dragna öfver hufvudet och drömma om bataljerna vid Öland, Hogland och Svensksund, klappar det fosterländska hjertat fortare och man utropar: Fruktansvärda flotta, hvad skulle du icke kunna uträtta — om vi i stället för 1866 skref 1566. Närmast flottan ligger ett rundt fäste, hvars murar tyckas vittna om att de blifvit uppbyggda på sednare tider. Detta fäste heter ?God natt!? Var det en slump eller en dyster aning som gaf tornet detta namn? Alltnog, det står der nu, och ur dess glug gar smyger fram månget vemodsfullt godnatt! till gamla flottan inne i viken och till befästningarne ute på skären. Är örlogshamnen och eskadern antediluviansk, så kan åtminstone icke detsamma sägas om Carlskrona stad, ty. den är flera hundra år framom sin tid. . Se på dess gator och torg. Gatorna äro -så breda som ett af hufvudstadens torg och stora torget i Carlskrona kan taga ett halft dussin-af Stockholms öppna platser i sin famn. Allting är afsedt för storartad trafik — några hundra år härefter. Nu äro vi på andra sidan backen och nya föremål bringa tankarne inpå en annan väg. Dernere i dalen stå en rad vagnar. Det måtte vara ett gladt sällskap som är ute att hemta frisk nattluft och se på månan, som tindrar blank deruppe i det blå. Men nej, glada tyckas de icke vara, ty de sitta orörliga i sioa ekipager och icke ett ljud höres från dem... Det är bestämdt någon förtrollad dal och en nyckfull f6 har säkert försänkt hela sällskapet i dvala. Tyst! der klingar en ton, genom dalen. Nu förstå vi den förtrollning som hvilar öfver nejden. Vi befinna oss på en teater; ek, bok och hagtorn stå som dekorationer och nordens förnämsta lyriska artist, näktergalen slår sina drillar för en lyssnande publik. Här bör man njuta utan att reflektera, ty gör man icke det, så märker man att det är med näktergalen som med mången annan sångare — ryktet gör hans sång skönare än den är. Trasten i furuskogen sjunger lika klart; men näktergalen har större program och är till på köpet koloratursångare. Natten nalkas sitt slut och vi stå åter på höjden af en backe vid det herrliga Lyckeby. Vattenfallet brusar dernere och morgonvinden helsar hviskande på björkar och alar vid åbrädden. Dimman sjunker sakta ned på ängen och öfver skogen i öster blir himlen glödande purpurröd. Nu bryter första strålen fram och rågaxen på åkern buga sig djupt för dagens stjerna. Dessa rågax äro en träffande bild at den största delen menniskor på jordens stora åkerfält; de vegetera, de buga. sig ofta (särdeles för stjernor) och till sist falla de för skördemannens lie. Man har kallat Blekinge Sverges trädgård? och det med skäl, ty på de flesta ställen vandrar man här som i en trädgårdspark. Att våra förfäder, de tappra vikingarne, också haft sione för naturens skönhet, synes af de många bautastenar och gamla stensättningar man träffar på i björklunderna, och hvilka utvisa att kämparne der hvila efter sina härnadståg. Blekinge är fattigt, oaktadt all sin skönhet, men liksom alla fattiga har det en stor rikedom — af hvithåriga barn, som följa efter den resande och bedja om en ?peijng? (penning). Att der träffa ett äkta par med öfver tolf barn är ingen sällsynthet; sällsyntare är en familj der icke så många barn finnas. Man har talat och skrifvit mycket om Blekingeboarnes vildhet, och mången som ser Molins Bältespänvare?, ryser vid tanken på en resa genom det land der deras ättlingar lefva. Men det har iogen fara, ty civilieationen bar gått fram och gjort det vilda och styfsinta folkets atkomlingar till fromma och gästfria menniskor. Apropos om fromhet, så har den på många ställen gått öfver till fromleri. Läseriet utbreder sig alltmer och mer och liknar på visst sätt en epidemi, ty har det väl kommit in i en socken, så äro inom kort tid alla sockneboar smittade deraf. Konventiklar och resande predikenter höra sedan till ordningen för dagen. Den mera upplysta jordegaren, som sjelf icke blir smittad, ser gerna att hans folk besöker konventiklarne och hör med nöje, huru de i sina hem sjunga andliga sånger, ty säger han, det är bättre än att de besöka dansgillen och lekstugor. En socken, der inbyggarne äro ?väckta?, förefaller betraktaren som vore den död, eller åtminstone sofvande. Det glada, förtröstansfulla sinnet har lemnat rum för en sjuklig trånad efter himlens salighet; blandad med en onaturlig fruktan för helvetets straff. Med den okonstlade glädjen flydde folklifvet sin kos. De fester och ekar, som sedan urminnes tider hos förfädren gått iarf och utgjort en helig gemensam egendom, utpekas nu som syndiga, som en styggelse för Gud och menniskor. Fedlan tystnar, dans och gånglåtar falla i glömska. En och annan folkmelodi lefver qvar, men sjunges icke med de ursprungliga orden, utan med text sådan som denna: ?Kom till Jesus, kom till Jesus, just nu! Kom till Jesus, kom till Jesus, just nu, just nu!? Under sådana förhållanden skulle framtiden synas mörk och dyster, om man icke visste att läseriet efter någon tid kulminerar och sedan störtar i grus, likt allt annat som är utan fast grund och botten. Backen är elut och med den betraktelserna för denna gång. Vi vandra åter på en jemn vög och egna allt omkring oss spänd uppmärksamhet, så att vi måtte ha något att reflektera öfver härnäst. Ämnen skola helt säkert icke brista i detta bokarnes, fors sarnes, laxarnes, näktergalarnes, Lränvinsbränneriernas och de herrliga utsigternas förlofvade land. Richard. Skarpskyttens behof aftändnålsgevär. Frågan om anskaffandet af gevär var er af de första. som Stockholms skarpskytte