Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

genast vid sin hemkomst måtte erhålla brefvet. Och derefter påtog hon sin helgdagsmössa och miss Phebe förstod att hennes syster skrifvit till doktor Gibson och bedt honom komma, för att få räga honom hvad hon hört om hans dotter. Miss Browning var mycket bedröfvad öfver detta och den ligt som förelåg henne; hon var ytterligt fedsen och orolig och skarp emot miss Phebe, och det garn, hvaraf hon stickade, gick oupphörligt utaf. Då det knackade på dörren — det välkända raska slaget på dörren — tog miss Browning at sig glasögonen, släppte dem i golfvet så att de gingo sönder och visade ut stackars Phebe, som om hon haft onda ögon och förorsakat denna olycka. Hon ville vara lugn och att ingenting skulle se annorlunda ut än vanligt, hvarför hon också var mycket olycklig öfver att hon sn om hon vanligtvis brukade mottaga loktorn stående eller sittande. Nåväl4, sade han muntert, i det han strax gick fram. till eldbrasan, gnuggande händerna, Shvad felas oss vu? Det är förmodligen Phebe som är sjuk. Icke de vanlig spasmerna, hoppas jag? Men en dosis pulver skall snart hjelpa den saken. cAck, mr Gibson, jag skulle önska att Phebe vore sjuk eller jag sjelf, sade miss Browning darrande och bäfvande. Han sätte sig tålmodigt bredvid henne, då han såg huru upprörd hon var, och tog vänligt hennes hand. Vänta litet, sade han, lugna er. Det är kanske icke så farligt som ni tror; vi skola se till hvad vi kunna göra. Det finnes hjelp för mycket ondt här i verlden. Mr Gibson4, svarade hon, det är er Molly jag sörjer öfver. Nu är det sagdt och Gud hjelpe ossj båda och henne med, stackars barn, ty jag) är viss på att