Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

hög, sammanhängande kamm, storartad och praktfull, utan att vara vild. Och sjön sedan! Man kan ingen föreställning göra sig om dess vatten, utan att ha sett det. Det är lysande blått som azur, eller, kanske rättare, som genomskinlig indigo, ibland ljusskimrande grönt, ibland åter mörkare blått eller grönt och så med ens lysande som skiftande opaler. Den vexlar nästan oupphörligt i färg, men alltid är den mild och strålande, och när man en stund sett bort från sjön och åter hastigt vänder blicken dit, slås man ovilkorligen hvarje gång med undran öfver dess prakt, dess lifliga och tjusande skönhet. Vattnet är också, när man ser det mycket nära, rent och klart som kristall, och så lätt, att äfven en måttlig vind kommer dess böljor att bryta sig och svalla mot stränderna i susande bränningar. Man har beskrifvit Geneversjöns botten på tusen olika sätt samt jemfört och liknat den vid tusen olika saker, såsom golfen vid Neapels, vid en ocean i smått, 0. s. v. Det sednare är, enligt min mening, så tillvida riktigt, att den liknar Indiska oceanens vatten, men dess färg är på en gång mera lätt och mera omvexlande. En natt på Indiska oceanen och en dag på Gåneversjön, det är två saker, hvilka aldrig glömmas af den, som upplefvat dem, och ehuru jag erfarit båda två, kan jag dock knappast säga hvilkendera är mest förtrollande. Men Geneversjöns skönhet är ingalunda härmed beskrifven; den består i sin fullhet och helhet utaf sammansättningen och harmonien af de olika färgtoner, som vattnet och båda stränderna frambringa, och man njuter den bäst, då man på fartyg färdas öfver sjön. Den höga, här och der i vinklar brutna och med spetsar krönta savoyiska bergskammen på södra stranden, är, alltefter luftens beskaffenhet eller solljusets intensitet, dunkelt violett eller mjukt silfverblå, vattnet är Jysande azurblått, ljusgrönt och opal; norra stranden åter är mörkgrön af skog och vinrankor, scm här hölja de runda kullarne, och höga, långa sluttningar i oafbrutna, täta massor. Man kunde, med anledning af dessa olika färger, säga att södern och norden möta hvarandra vid Geneversjön, och det är just häraf som dess skönhet härleder sig. Jurabergen, med sin mörkgröna färg, äro ännu norden; Savoybergen, med sin varma, violetta färgton, äro redan södern — och mellan dem spänner sjön sin genomskinliga, lysande brygga. Genåversjön är ganska stor, såsom du vet, men till följd af strändernas bestämda konturer och luftens blidhet kan man nästan öfverallt ha en öfverblick af dess form. Man tycker till och med att afstånden äro ganska små, men deruti bedrar man sig, såsom öfverhufvud då man vill mäta afstånd öfver vatten. Den bästa öfverblicken, den skönaste utsigten öfver densamma har man, enligt min tanke, i Lausanne från den lilla terrassen i närheten af Casino. Blicken omfattar här fullkomligt sjöns harmoniska rundning åt hvardera sidan, och de Savoyiska alpernas höga murar, tinnar och utskjutande vikningar presentera sig härifrån så majestätiskt och luftigt som möjligt. I Geneve vika höjderna för mycket åt sidan och de närmaste stränderna bli temligen låga. I Vevay äter eger motsatsen rum, i det bergen här torna sig samman på ömse sidor sjön, som smalnande böjer sig åt söder, hvarigenom utsigten öf-ver det hela förloras. Deremot har Vevay i sin närmaste värhet gudomliga stränder: och öfver botten af sjön och Rhens mynning ett bländande perspektiv af alptoppar, den ena öfver och bakom den andra, flera höljda med glänsande snö, såsom Dent du Midi m, fl. Men jag måste väl en gång lemna sjön, annars tror du alt någon nix dernere bokstafligen förtrollat mig. Jag kom till Vevay i går och hade på förhand beslutit att taga in i Pension Dardel. Jag fick dock veta af karlen, som bar mina saker, att Pension Dardel icke mer existerade, men att den blifvit förbytt i Pension Turin — och jag lät det gå för Pension Turin. Det regnade och vägen dit var mycket lång, sista huset i en liten köping utanför Vevay. Slutligen kommo vi dock fram och ringde på klockan. Kan jag få ett rum?? Nej, min herre?, blef svaret, vi ha upphört och möblemanget skall säljas.? Mycket trefligt. Jag fick således i regnet traska tillbaka till stad-n och dessutom betala bäraren rätt ausenligt. Vi klappade på i Pension du Lac. För hur änge vill ni ha rum, min herre?? Åh, blott; för några dagar. Var då så god och gå till ett hotell.? Det är till murkandes att man här icke blir inpensionerad på kortare tid än 14 dagar, den som har brådtom får således nöja sig med hotell och hvad deraf i prisväg följ. r. Jag fick alltså vandra ännu ett stycke innan jag kom under tak och det blef i det lilla, renliga hötel du Lac med en trådgård och altan åt sjön. Då vädret i dag lofvade uppehåll, beslöt jag att promenera kring Vevay och sedan till Chillon, som ligger ett temlizen godt stycke härifrån. Vevay ligger förtjusande mbäddadt i vingårdar, som stiga uppför bergen åt alla håll, och endast i ryggen en dal, som för, i uppåtstigande naturligtvis, inåt landet och bergen och erbjuder förtjusande spatsergångar till slott och höjder, hvarifrån man har präktiga utsigter. En på två ställen afbruten kaj löper inom staden längs sjöstranden och. erbjuder en angenäm promenad. Pensioner och hboteller finnas i hvarannan gård. Här är allt så fredligt och tyst och hvar och en endast sysselsatt med sig sjelf och sitt arbete; jemförelsevis få resande finnas här. Den 5 Juli. I dag är jag tidigt ute, kl. !26 och sitter i den öppna trädgårdspaviljongen och skrifver till dig. Det är stilla ännu. Solen kastar sitt sxen från venster öfver sjön och bergen, hvilka skjuta frum öfver hvarandra i siltvergrå och hvita färgtoner. Dalarnes inskärvingar ge sig tillkänna genom mörkare och lifligare ljusdunkel vid kanterna af öppniogarne. Så temligen tidigt det är, styr dock redan en ångbåt öfver till den savoyiska stranden, der den lilla köpiogen S:t Giugolf (?) lyser som hvita prickar vid det stupande höga fjellets fot, som just nu lyser bjertgrön i solens skimmer, under det top pen, den nakna, höljer sig i violetta färgslöjor. I går afton såg ja huru aftonrodnaden småningom slocknade på de höga Walliseral. erna bortom sjöns botten. En skarpt markerad rand, nedanom hvilken rädde dunkel, men öfver om hvilken rosenrödt silfser skimrade, delade bergen horizontelt i två skilda delar, af hvilka den nedra alltmera växte och den öfra i proportion aftog. Slutligen glänste endast den snöhöljda toppen af den längst bort belägna alpen med ett nästan metalliskt sken. Men jag skall beskrifva för dig Chillon. Jag valde för att komma dit den öfra vägen, som löper längs bergets fot öfver kullarne. Skuggiga vägar under jättehöga valnötsträd, mellan dignande vingårdar, öfver gröna ängar förbi slott och gårder, öfver forssande bäckar, med berget resande sig till venster, öppnade här och der en grön dalfamn, och till höger den herrliga färgglänsande sjön — hvad kan man mer begära? Sedan jag till