Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

men ICKC nNans medel, c) all malct vinnes på bekostnad af vär inre frihet och sjelfständighet. Derföre ned med Preussen!? — Detta lilla samtal kan gifva dig ett begrepp om den närvarande förvirringeu inom sinnena i Tyskland. I en sak stämma alla öfverens, det vill säga alla som ej äro intresserade statseller embetsmän, nemligen att kriget, ett broderkrig, är både ohyggligt och onödigt. När jag hört den enstämmighet, hvarmed folket fördömer detta krig, den jämmer, den sorg, den förstöring, som det redan öfverallt åstadkommit, så kan jag icke neka att jag kommit till modifierande åsigter om krigets begagnande såsom medel för utvecklingen. Och så kan en slump afgöra om Österrike eller Preussen segrar, och då har detråa våldet — eller den sluga egoismen hos en Napoleon II, som ej heller är någon stor vän af den politiska fri heten — gifvit utslaget. Hade Bismarck, stället för att huttla de ändå ganska beskedliga preussiska kamrarne, förmått konung Wilhelm att helt enkelt erkänna det representativa systemets allraförsta princip, nemligen folkets beskattningsrätt, så hade folkets opinion ocksä till den grad ställt sig på Preussens sida, att småfurstarne och Österrike sjelft nödgats foga sig efter preussiskt förslag till reform af tyska förbundet. Åtminstone hade då ej framkallats ett så ohyggligt krig som det närvarande, hvilket söndersliter folket ej blott kroppsligt, uten äfven moraliskt, emedan det nu ej vet riktigt med hvilkendera sidan det bör hålla, hvem det bör önska seger eller nederlag. Från Maenheim, en mycket regulier stad, med vackra trädgårdar och parker i närheten, far jag vidare en måänljus natt kl. 12. I väntningssalen funnos sömniga passagerare, utsträckta på soffor, eller sittande eller halfliggande i alla möjliga och omöjliga ställningar. Ett stackars fruntimmer, utvakadt och blekt, steg ofta upp och frågade med darrande röst, huru mycket klockan var. Ett gudomligt, ett gyllne månsken ström: made in med varma blomsterångor genom de öppnade fönstren. Genom dörren såg jag på afstånd tvenne kyrktorn glänsa fram mellan dunkla löfmassor, en smattrande grodsång hördes ur en närliggande damm, stundom afbruten af en hunds korta skall: ndtligen öppnas biljettluckorna, alla gnugga sömnen ur ögonen och man instufvas i vagnarne. Vis-å-vis har jag en beqväm och förnäm herre med ljust skägg. Tåget ilar fram. Täcka lundar, idealiskt framglänsande, sköna landskap öppna sig ett ögonblick i månskenet för det halföppnade öget, som åter slutes till af sömnens mjuka fingrar. Vid en anhaltsstation ökades vagnens innehåll med en ung magnifik Heidelbergerstudent i kokett blå sammetsmössa med guldbord, höga ryttarstöflor och kort rock, samt en mager herre med hög, bredskyggig, hatt, tunn, hög näsa och en mängd askar och balar, som han lät sina grannar hjelpa sig med att instufva. Sistnämde herre, som satte sig snedt emot, utstötte omedelbart efter sitt inträde några utrop om de ?skandalöea preussiska tilltagen?, som ingen besvarade, hvarpå han bedyrade att preussarne blifvit slagna i tvenne hufvuddrabbningar och insomnade derpå med vidöppen mun. Mot morgonen försvann studenten och i dagningen mannen med näsan och bredskyggiga hatten som hade fallit under sitsen och som han yrvaken sökte efter, under det han klagande frågade: ov est mon chapeau? Jag måste skaffa den till rätta och dessutom bjelpa honom med hans askar. Denna nattresa genom Baden, hvaraf jeg visserligen icke mycket såg, men som dock gaf mig ett intryck af värme, poesi och behag, var riktigt utomordentligt angenäm. På återvägen skall jag se det sköna Baden i solljus. Jag fästade mig äfven vid det ovanligt artiga sätt, hvarpå konduktören och de badensiska passagerarne bemötte hvarandra. Om ni behagar, tillåt mig att se er biljett?? — Som ni bebagar?, blef svaret. — Menniskorsa voro vackra, lifliga och sågo bildade ut, helt annorlunda än de plumpa, häftiga mainzarne. — Vid ankomsten till Basel var jag så trött, att jag der icke orkade gå omkring, utan satte mig på nytt i en jernvägswaggon och for till Lausanne. Landskapet började snart ändra sin pittoreskt-täcka karakter till mera stränghet och storhet. Väldiga höjder och l: mörka dalsänkningar tornade och öppnadels sig på ömse sidor om vägen. Strida åar och bäckar brusade här och der under jernvägsbryggorna. I Alten satte jag mig ien tredje klassens vagn, uppfylld med karlar och qvinnor, för att få se folket. Här säg jag Bernerqvinnor med sina mörka lifstycken och silfverkedjor, löpande under armarne och fästade både på rygg och bröst. Alla möjliga schweizerdialekter, alla språk läto höra sig: tyska, mycket un.erlig, franska, italienska, kanske romoniska från Graubänden. Gamla rönder i hvita skjortärmar och blå regarnsrock, som bildade på öfverarmen en pösande puff, alldeles såsom den spanska drägtens jackor, skreko förfärligt, sjöngo och jodlade så ohyggligt omusikaliskt och skränande, att man kunnat tycka sig undergå en kirurgisk operation. Ett barn skrek bakom mig oupphörligt, jag sökte tysta det med några apelsinklyfvor, men förgäfves. Vid Bern fick jag en första anblick af högalperna: den var i sannivg allvarlig, mörk, nästan dyster. Blicken studsade vid dessa jättelinier, som kastade sig uppåt i brutna, mörka tinnar. Det närnaste landskapet erbjöd redan tall och gran åt blicken. Vid Freyburg var det redan skumt, så att jag ej närmare kunde se den mä kvärdiga hängande bron; men här leder jernvägen öfver en hel dal, i hvars botten 3aarce frambrusar. Freyburg såg tillräckligt zammalmodigt ut, för att kunna vara ett säte för den inbitna katolicismen inom . 3chweiz. I mörkret ankom jag till Lau-, sanne. Vevay den 4 Juli. I Jag har varit liksom fasttrollad vidli Geneversjön. Jag har farit öfver den två i gånger med ångbåt och två gånger längs 4 ss norra strand på jernväg. Och eburu li vädret hela tiden varit, med få lysande ( s ( f l mellanskof, ogynnsamt, så att jag, bland annat, ej kunnat se Mont-Blanc, som vid slar luft visar sig bland de Savoyiska alperna, så ångrar jag likväl icke den tid jag slösat här. Det är dock icke dess heroiska : minnen, ty sådana har den, i jem-: förelse med andra trakter af Schweiz, ganska 1å; det är ej dess kulturhistoriska lit1 terära och poetiska traditioner, och sådana i har Geneversjön ovanligt många och ly-l1 sande, ej heller karakteren hos dess städer, s odlingen kring dess stränder, eller dessl: folklif, som så fängslat mig. Nej, det är: sjelfva sjön och konturerna i stort af dess 1 stränder, färgernas prakt och mildhet, be-: haget och storheten på en gäng i dess anblick, det är detta som uteslutande förtrollat mig. Du vet att denna sjö, den sydligaste !. uf Schweiz stora insjöar, sträcker sig i en: halfmåneform från Rhenflodens utlopp vid:; Gendve till samma flods inlopp i Ville 1 neuve. Norra stranden, som är den längre; bågen, utgöres af Jurabergen i höga, runda, ! långsluttande skogoch vinranksklädda kul-: lar; södra stranden åter af de BSavoyiska t alperna, bland hvilka, såsom sagdt, jätten !!