Aftonbladet – 21 juli 1866, sida 3

Ja, sade miss Browning, och steg upp, det smärtar mig att jag skulle upplefva den dag, då jag fick höra sådant; dei går mig till hjertat som om det gällde någon af min egen slägt. Jag borde visst bedt om ursäkt, mrs Dawes, för hvad jag nyss sade, men jag har ej mod dertilli dag. Jag borde icke uttryckt mig så som jag gjorde, men det är i alla fall ingenting i jemförelse med denna historia. Jag hoppas ni gör mig den rättvisan att-inse det jag blott upprepat hvad jag af trovärdiga personer hört, miss Browning, svarade mrs Dawes. Min bästa, upprepa aldrig något ondt om någon, äfven om ni hört det af aldrig så trovärdiga personer, såvida ni ej kan uträtta något godt med att omtala det4, sade miss Browning och lade handen på mrs Dawes axel. Jag är sjelf visst icke god, men jag vet hvad som är godt, och derföre gifver jag er detta råd. Och nu tror jag att jog kan bedja er om förlåtelse för mina häftiga ord pyss, men (Gud allena vet huru. stor smärta de vållade mig. Ni förlåter mig ju — gör ni icke det, min bästa? Mrs Dawes kände handen, som låg på hennes axel, darra, och såg att miss Browning verkligen var ledsen; det var henne således icke svärt att lofva förgäta det häftiga uppträdet. Derpå gick miss Browning hem, och sade icke många ord till Phebe, som väl förstod att systern fått bekräftelse på de rykten hon nyss omtalat, hvarföre hon ej heller behöfde vidare förklaring öfver det sorgsna utseendet, de korta svaren och de nästan orörda rätterna vid middagsbordet. På eftermiddagen skref miss Browning en kort biljett, som hon bad sin lilla uppasserska lemna till mr Gibson, om han var hemma, och i motsatt fall tillsäga att han