Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 3

FUL VA HIVEBE I MU: En natt I Wiep-noråbanens bangärd En korrespondent till tidskriften Dida skalia lemnar följande skildring af ankom. sten till Wien af fårade från krigsteatern i Böhmen: Den som skrifver dessa rader skällver aj en nervös darrning, hans puls slår stigt, ögon tåras då och då, ty han her tillt en ryslig natt vid nordbanans station. Läsaren känner kanske icke hur den serut i spya gestalt. Bangården, der annars vänner samla sig för aw önska vänner välkomna, har blifvit förändrad till ett ofantigt hospital, Det är här den patriotiska unuderstödskomiten låter förbinda de olyckliga sårade från Nordarmen. Vill ni göra er ett klart begrepp om krigets ohyggligheter? frågede mig ex medlem af komiten. Näväl, så kom då och tillbringa natten i nordbanans bangård, ni skall der få bevittna scener af så upprörande art, att ingen penna skulle kunna beskritva dem, ingen mun förmå omtala dem. Jag mottog inbjudningen. Han hade verkligen rätt. Hvilket rörande, hvilket fasansfullt skådespel! Det var midnatt. Den train, som skulle föra första transporten af 300 sårade, väntades kl. 1 på morgonen. Den största verksamhet utvecklades redan på bangården och i väntealarne. Komitens betjening inbar madrasser och placerade dem längs de hvälfda gångarnes murar: i väntsalarne inburos sängar för de svårt sårade och läkarne gjör de sina förband i ordning. Man kom från alla håll med bandager, charpi, linne, plåstrade linneremsor och apparater för operaioner. Romitmedlemmarne, den outiröttlige, allt försäkande hr Boschan, den unge grefve Wickenburg, baron Kraus, landtgref ven Färstenberg, den rike hotellegaren Frans Haupimann, baron Gorup, chevalier Suttner m. fl. gingo och kommo, utdelande nödiga order. Här ser man högar af cigarrer, der stora krus med vatten, en mängd glas stå islagna med vin eller hallonlemonad, massor af korgar äro fyllda med färskt hvetebröd; på ett bord stå stora skålar med varm soppa eller varmt kaffe. Komiten bar tänkt på allt. Ack! dess ansträngningar utgöra den enda Jjuspunkten i detta ckaos af alycKOT. Stationen fylles så småningom af personer som komma och erbjuda sig att vårda le sjuka; alla vilja skänka tröst och hjelp it de sårade. Män och hustrur, bröder och systrar, mödrar och fästmör, vänner och anförvandter samla sig i grupper, alla väntande att fåse nägon älskad varelse anlända. Den som nan väntar, lefver han väl ännu, är hon lätt eller s årt sårad? Kanske han ockeå är risk och sund? Alla dessa frågor, som så smärtsamt beröra en familj, afhandlas helt vögt; hvar och en fäster sin blick på den öda signallyktan vid stationens yttersta vunkt, liksora om den kunde skänka en stråle if hopp. I ett böra sitter en qvinna inkrepen med tt barn i sina armar; i fyrtioåtta timmar ar hon suttit der, utsn att gå från sin plat-. dennes enda son är vid nordarmån och han var ej lemnat någon underrättelse från sig vå fjorton dagar. Vid ankomsten af hvarje åg trän er den stackars qvinnean sig fram, won fattar hvarje soldat i armen och frågar om han vet något om hennes son, men in;en kan gifva henne svar. Då alla blesserade blifvit flyitade ur vagnarna återvänler hon till sin plats och börjar gråta. Denna uvga flicka med det ramsvarta hået väntar ein bror; hon vet satt han är lesserad, men hov vet ej hvar han är 1on ville så gerna vårda honom, trösta ho iom, vaka hos honom, så som blott en sy ter skulle kunna göra det — men han komner icke. Tre transporter ha enländt, men van var ej med dem. Det stackars barnets igon äro torra och brännheta, hon kan ej räta mer, det är henne omöjligt attsofva. Den eleganta damen der, hvars ansigte uttrycker alla de qval ett modershjerta kan ida, är furstinnon Khevenhiller; hon har n son vid nerdarmen, hon veticke om han efver eller om han är qvarlemnad, långt rån sin moders ögon, der borta på det Bloddränkta slagfältet. Furstinnorna at Taxis, om tillbringa natten i jernvägsstationen emte den arma modren, söka trösta henne, huru sjelfva darrande af oro för en älskad arelses öde... I ett annat hörn söker en ammal gubbe på alla möjliga sätt bevisa ör sin hustru och sina två unga döttrar, tt deras Carl mår bra, efter som han cke har telegraferat, och ändå, liksom ör att gifva en sorglig vederläggning af ans ord, flyta strida tårar utför den gam:s kinder. Klockan slår ett, man hör stationens klocka inga, tåget ingår med sakta fart på statio-; en. Alla skynda till vagnarna. Till hvil-. en vagn skall man störta fram? Tåget är ammansatt af 48 vagnar, af hvilka den sita är långt bort, nära Donaubron. Kon-!4 uktörerna öppna dörrarna till vagnarna. ., lvilken anblick! Här ligga bredvid hvar-, ndra bjeltarne från Frautenau, från Na-J i E f E hod, från Gitschin och från Königgrätz.; )e som äro lätt sårade äro placerade i godsch kolvagnerne; de svårt sårade hvila på almbäddar i första och andra klassens vagar, officerarne så beqvämt som möjligt. )e lioga om hvarandra. husaren bredvid! ,