Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 3

var mörk natt. Åskan hade varit en väl. gerning och vi anropade henne att komme vår lanterna till bjulp. Plötsligt hejdas vi af en menniskostämma. Vi skynda till; det var en officer vid regementet Paumgarten. Han yttrar några ord på tyska, af hvilka vi endast kunna urskilja ordet ?Hon!? och så en gest, som pekade på bröstet. Var det en mor, en syster, en fästmö han menade? Hon! Detia anropande af en qvinna på ett sådant ställe och under sådana omständigheter skulle, om det varit möjligt, ytterligare ökat fasan af detta skådespel. Klockan var nu tu på morgonen. Regnet föll i strömmar. De österrikiska ambulanskärrorna närma sig; vi se deras lyktor limma. Vi bereda oss att aflögsna oss. on blixt upplyser plötsligt den motsatta kullen. Den är betäckt af lik. Vi begifva oss dit genom en vinträdslund, som nu är förfärligt nedtrampad och beströdd med lik ef bersaglieri. Det batteri, som hade stått deruppe på kullen, hade blifvit tystadt genom ett kavallerianfall. De italienska soldaterna voro sårade i ansigtet och hufvudet; österrikarne voro sönderhuggna af satlar och genomstungna af bajonetter; en mängd . hästar lågo med benen i vädret; yra eller fem söndriga lavetter och ett par omkullvräkta kanoner fulländade taflan. Här ännu ett tecken till lif. En röstropar: PBarrmhertighet i Madonnans namyn!? Vi gå till honom; det är en bersaglieri från någon af de södra provinserna som dör och opar på en prest. Vi resa honom upp, rösta honom och föra fältflaskan till hans äppar. Han frågar om han är bannlyst. Min röst lugnar honom, han tror mig. Han ir sårad af granateplittror i ansigtet och röstet och måste dö; vi kunna icke göra jågot för honom. Han villicke att vi skola emna honom. Jag lofvar honom att söka pp ambulsnsen. Han söker resa sig, svimn:r och måhända dör. Att dö ensem detta r det obyggliga i döden på slagfältet. Vi oro redan mätta på dessa fasor. Degen örjade gry. Vi begåfvo oss af. KI. 305 oro vi tillbaka i Goito.