Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 3

le nästan som om de blifvit skrämda af dagen . ohyggliga larm. Vi lemnade Roverbella til a höger, följde byvägen, som leder till Mala a vicina och Quaderni, och satte tvärs öfve Roe ER Me l tb j fälten på stigar, som föra till Rosegaferro för att passera Rione på vägen som sam manbinder Valeggio med Villafranca, hvil ken stad vi icke vågade kömma allt för nära ?Hvad skola vi göra, om vi söta på pa truller eller marscherande kolonner?? frå gade min ledsagare. ?Jag visar mitt kort?, svarade jag; om de äro itelienare, så är detta nog; i fall de äro Österrikare, säga vi att jag ären kirurg från Roverbella och ni mitt biträde. Vär förd försiggick emellertid ända till Rosegaferro utan att någonting tilldrog sig. Italienska armen, som drog sig tillbaka genom Volta och Borghetto, passerade på vår vensira sida. Likväl stötte vi här och der på några grupper af italienska soldater, artillerister utan kanoner, ryttare utan hästar, linietrupper och bersaglieri blandade om hvarandra. De sågo ut ett vara förskräckligt trötta och släpade sig med möda framåt, stannanda vid diken och afloppsrännor för att få litet vatten. De vora tysta, och enIdast ett par gånger hörde vi en röst, com med fullstämma sjöng en melankolisk sång af Memeli; men äfven denna röst förlorade sig i nattens tystnad. Bortom Rosegaferro hörde vi smattrandet laf trumpeter. Det var förmodligen Bixio, som afslöt reträtten och hade befallt sina regementen att spels. Denne bizarre general är i stånd till allt. Nägra steg längre bort ryggade vi tillbaka för den första Jikhögen. Vi etego nu af våra hästar. En svag månstråle visade oss att det var ungrare. Vi förde till deras ansigten den lanterna vi tagit med oss; man skulle nästan kunnat taga dem för negrer! Döden hade gjort dem svartblå i ansigtet. Deras ögon stodo öppna; man hade tagitaf dem skorna, och deras fickor voro utvände. Vi satte nu våra hästor in i en gård för att sedan fortsätta vägen till fots. Hvad vi hade mest alt frukta var marodörer och bönder, hvilka likt de indiska stryparne smyga omkring för att plundra liken och sffärda dem som ännu icke äro döda. I stugen på den omnämnda gärden funno vi endast en sjuk qvinna, s m fruktan hade beröfvat förståndet; allt ennat, möbler, husgerådskärl, lefvande varelser, voro lörsvunna. Kulorna hade genomborrat träden och hus ä ne voro nedslagna och fi upprkade af trampande fötter. Vi fortsatte beslatramt vår marsch fram mot Custozza. Det var nära midnatt. Molnen sammandrogo sig och några blixtar förkucnade ett annalkande oväder. Vi voro na inne på slagfältets område. Hädanefter fäste vi icke någon uppmärksamhet vid de lik som icke visade något tecken till lif. Liken ha nästan alla samma ställning; de ligga utsträckta på megen eller ryggen. Sällan finner man dem liggande på sidan, hopkrupna eiler i ställning som antyda en konvulsivisk smärta. Men om mean ser dem i ansigtet, är det helt annat. Der qvarlemnar krampen sina hemska spår, och passionen har der aftryckt sin stämpel. Vanligtvis äro ö;onen öppna, läpparne rynkade, munnen halföppen och hyn marmorblek, bvilket alltsammans ger dem ett temligen vildt utseende. Ingen enda har bihehållit ett lugnt och fridfullt uttryck. Jag påträffade bakom en häck tvenre lik, som tycktes kyssa hvarandra. De lågo endast helt nära hvarandra. Det var tvenne officerare, som hade slagits bröst mot brö t. Österrikaren hade rännt sin värja tvärs igenom italienarens mage; denne åter hade stött sin värja ända till fästet i motståndarens bröst, och begse hade fallit med ansigtena emot varandra. Vi började att gå framåt med större svå righet. Marken var upplöjd af kulorna; icke ett enda träd stod upprätt eller oskaladt. Man såg icke längre något spår efer den herrliga vegetation, majs, hampa, vinstockar, som ännu i går sjöng skaparens of. På afstånd sågo vi ett dussin ljus, som rörde sig framår, det var folk, som kommo ut från Custozza. Ett gnisslånde jud från illa smorda kärror hördes till venter. Man kom sannolikt för att transporera de såiade. Vi aflägsnade oss ät ett nnat håll, med svårighet vandrande tram nellan tornistrar, kepis och bössor, som ägo utströdda på marken. Här hade en op grenadierer blifvit kullridna af en sqva. Iron lancierer; längre bort hade ett kompani roater blifvit sönderhackade af kartescher; ill venster ett dussin bersaglieri, hvilka llesammans voro afskurna tvärs med låren; ill höger jägare, med magen uppristade af ajonetten. Icke en enda iteliensk soldat jade fått behålla den silfvermedalj han bar å bröstet. Alla dessa lik äro utan skor. )e dödade hästarne ligga på eller bredvid ina herrar. Tvåoch fyrfotingar äro jemika i döden. Ett buller drager oss till ett dike; det är n häst, som fallit under en ammuvitionsiste, som han slår med sina hofvar. Vi öra honom loss, och då han kommit upp å benen, står han först ett ögonblick all leles som bedöfvad, men språnger d rpå af galopp öfver fälten, likasom jagad af blixten. Men ljusen nalkas; det är ambulansen, om kommer från Custozza, för att besöka lagfältet. Vi draga oss åt sidan. Kärrorna assera förbi; ingen yttrar ett ord; den ska tysinaden kommer blodet att stela i ra ådror. Vi taga af åt venster och vanIra framåt i den halfeirkel, som bildas af Justozza, Genfardine och Sommea-Camjagas. Det börjar regna; åskan mullrar lott; andra lanternor kasta matta Jjussirimnor öfver de likbeströdda fälten. Slutligen vår en svag klagan våra öron: vi skynda ramåt — allt är åter tyst. Ett par minuer derefter kommer ett svagt anskri, likt n euck, från samma bröst. En trettio tyeken lik af italienare och österrikare, fallna wuller om buller, den ena med fötterna på jen andras ansigte, kroaten under bersagef N mm Om mm AA MAÄs sl h ri es e h H h P te h 0 8 se d ieren, som ligger tvärs öfver hozom, den