Aftonbladet – 19 juli 1866, sida 3

möda. Hvilken lindring skänka de ej dessa nl srma soldater, som mäst tillryggalägga en hlreträttväg om 9 mil för att i Pardubitz få ) hamha på halmkärfvar och slutligen komma sl på Wiens hospitaler! Med hvilken begärlighet svälja de ej vinet och rycka ur den n I bjudandes hand ett stycke bröd! Med hvilhi ken vällust taga de ej mot cigarrer, ty att 9) få röka det är att glömma plågorna under a a en fjerdedels timme. Under tiden har komitens betjening lagt -) plankor från vagnarne och de hjelpa de såa lrade att stiga ur; varsamt läggas de svårt Il sårade på bärar för att öfverlemnas åt lä2 karnes omsorger. Alla hjelpa till, majoren ? I hjelper den simple soldaten, kaptenen erbjuder sin arm till stöd åt dragonen på det han må kunna slöpa sig fram, betjeningen tager soldaterna på sia rygg och läger dem försigtigt ned på mudrasserna. Nu börjar , läkarnes arbete; tili all lycka finns här en hel legion sådana. Så fort som möjligt taga de det anlagda I förbandet af hvarje soldat för att ersätta det med ett nyu, de förbinda omsorgsfullt enligt fakultetens reglor. Detta är den ljusa sidan af taflan. I Men hvilken upprörande anblick erbjuda lej dessa stackars sårade! Blessyrer i hufvudet, i fötlerna, blessyrer i bröstet, i hän) derna här är ett stycke af ensigtet bortskjujtet, der ben och händer ohyggligt lemlästade, alla äro de sudlade Pf blod och uniformerna söndertrasade! Men nog härmed — lingen penna skulle förmå beskrifva hvad jag såg. Hastigt höres ett glädjeskrii hvalfgången, den unge grefve Waldstein bar ankommit, lätt sårad. Han meddelar den underrättelsen, att den unge Khbevenhiller befinner sig i Pardubiiz, frisk och sund. Det var modren som upphäft glädjeropet; furstinnan fällde heta tårar och tackade himlen med darrande stämma för denna lyckliga nyhet. Nu sedan hon vet, att hennes son är räddad, vill hon visa sin tacksamhet genom slösandge frikostighet mot alla olyckliga; hon delar sjelf ut vin och bröd, porter och buljong samt bandager och charpi. På detta sätt är hon sysselsatt till längt fram på morgonen. Hennes son är räddad, hon vill derför hjelpa alla soldater, kanske är det någon bland dem som sårats af den kula, som undgick benncs son. Man kan ej nog beundra den förträffliga organisationen af denna komit för de tlesserades understödjande. Wiener-boerna ha i sanning på ett ädelt eätt användt sina penningar. Måtte penninginsamlingarne fortfara, de sårade äro talrika, hjelp är nödvändig, skyndsemhet oeftergiflig. Fältmarskolken Molinari ankom med första tåget; ham afslog läkarnes omsorger, ty han var blott lätt sårad, och han bad i stället läkarne sköta om soldaterna. General Rickstuh! mottog sin vapenbroder, som meddelade honom de första säkra underrättelserna om krigsolyckorna. Sedan de blesserade blifvit hemtade ur vagnarne och förbundna började från alla håll frågor ställas till dem. Folk af alla klasser slogo sig ned på golfvet vid madrasserna för att få höra de såredes berättelser. Och hvilka saker hade de ej att omtala, store Gud! Första frågan men gör en blesserad är: Vid hvilket ställe fick du den der kulan? Nom tu dom!? ?Nerozumimb? ?Nieznam!? Non capisco? (jag förstär icke) — så lyder svaren på de många olika tungomålen. Men hjelpen är nära: tolkar äro till hands för alla nationaliteter och det är vackert att se bur soldatens öga blänker då han får höra sitt modersmål talas. Der släpar sig sakta en magyar fram, stödjande sig på en käpp, han biter i sina läppar, hvimade af plågorna. Baratom! säger en ungersk läkare åt honom, i det han sakta lägger handen på sin Jandsmans axel. Baratom , lägg dig på den här madrassen! Den stackars sårade karlens ansigte klarnar ånyo och plågorna hindra honom ej mer att tala. Gestikulerande med ena handen, den andra hvilade i en bindel, berättar han hur det gÖrck till då han fick sin bl2ssyr och beskrifver det tragiska skådespelet af vår nordarmå. ?Väårt regemente kom strax i början i handgemäng med fienden. Vid Skalitz stupade en fjerdedel at regementet, n-dmejadt af tändnålsgeväret, dock blefvo vi ej fienden något skyldiga. Men vid Königgrätz gick det bra ilia för oss!? Karlen tystnade alldeles — var det väl den brännande smärta, som den fiendtliga kulen framkallade eller var det sorgen öfver den förlorade bataljen, som tillslöt hans mun? Tre böhmiska jägare gå förbi oss. Nu marschera de ej mer som vid en parad, deras blessyrer tillåta det icke. ?Hvarifrån komma pi sednast?? frågar en landsman, som såg deras nationalitet af regementets ordningsnummer. Från Pardubi:z, svarar en af dem och, anticiperande en hop andra frågor, fortfar han: Vi äro från Mänchengrätz, vi skulle försvara vårt fädernesland mot tienden. Vår bataljon vann sina första lagrar vid Podoll. Vi skulle ej behöft köpa den så dyrt om man dagen förut, medan fienden ännu var på godt afstånd, placerat oss på de höjder, som vi sedan måste taga från fienden. O, min Gud! Eländet är mycket stort bland oss. Hela skörden är för f-n i våld och den som stod så herrlig! Axen voro manshöga och nu är allt förstördt. Ack, vårt sköna Böhmen!? Tårar runno utför jägarens kinder, hans hjerta blödde då han tänkte på de härjade fälten. ?Men hvarför har man låtit fienden komma in i landet, för att suga vårt blod som en vampyr?? utropade den andra jägaren. Oh, dessa tändnålsgevär, min herre?, säger den tredje, ?ni kan ej göra er ett besrepp om dem. Det var som om den våldsammaste hagelskur skulle kommit öfver ss. Vid Königgrätz var det förförfärligt. fienden fick oss in i en korseld och om det vår armekår finnes en man, som icke är årad, så är det ett underverk. Kulorna öllo så tätt som om man skakat ärter ur en äck.? En hop personer skocka sig omkring vågra, som underhöllo ett lifligt samtal. 2locgarada fagn her oo