Aftonbladet – 18 juli 1866, sida 3

tjena till att stärka krigsnerven, sjuka delar af riket måste butas eller afhuggas, innan Österrike åter kan taga till offensiven såsom en stor militärmakt. Det påstås att armån skall försöka intaga en defensiv ställning vid Brinn eller Olmiitz, och för en tid kan möjligen denna plan lyckas; men ingenting kan uppväga underlägsenheten i vapen. Officerare, soldater, civile, alla tala med häpnad om tändnåsgeväret. Dess tyngd, dess starka återstöt, sannolikheten för att ammunitionen skall taga slut, allt dylikt är saker som ingen fäster sig vid. Säkert är i alla händelser, att det uträttat hvad det skulle, och österrikarne skulle med glädje byta vapen med segrare. I det stora slaget var artillerielden på vår sida tillräcklig att vålla fienden stor förlust, ja, till och med att för någon tid gifva den österrikiska armån öfvervigten: men när det kom till sammandrabbning på närmare håll, hade tändnålsgeväret öfvervigten öfver mod, styrka och ett envist fasthållande vid gamla grundsatser för krigets förande. Om nägot blifvit afgjordt genom detta korta fälttåg, så är det, att bajonetten icke längre bibehåller sitt fordna värde vid vanliga operationer. Ännu en princip har, så vidt jag kan se, blifvit fastställd, och det är, att man mäste söka skydd och betäckning öfverallt der det låter sig göra. Några spadtag jord, som äro uppkastade framför en linie af soldater, några fällda träd, hvilkas qvistar äro vända mot fienden, kunna göra en defensiv ställning nästan ointaglig, då den försvaras af en lika stor, I utrustad styrka. Det säkra är, att det icke är ågon skam att gräfva; men infanteriet är benäget att anse det nästan som en förnedring, som om den fredlige åkerbrukarens vapen smutade en soldats händer. Satsen att ?den menniska som icke vill arbeta skall ej heller äta, kan nu lämpligen ändras till: den soldat, som icke vill gräfva, skall ej heller lefva. me—— ——