Aftonbladet – 18 juli 1866, sida 3

Å Å erhöllo svåra sår. vanliga lifighet galopperade han genast åstad till platsen för att draga försorg om att de blefvo bortjagade. Följd af hela sin stab sprängde han in mellan Chlum och trupperna, hvilka på 6— 700 alnars afstånd från den första inhägnaden stodo rådvilla om hvad de skulle göra. Hastie än jag kan nedskrifva orden, föll fust Esternazi till marken, efter det hans häst blifvit skjuten under honom, grefve Grunne sårades, dödligt efter hvad man säger, general Henniksteins engelska sto sårades svårt, och många soldater Jag såg den unga furst Esterhazy, hvars vackra ansigte var fullt af mull, vacklande resa sig, taga en häst från en dragon, som genast försågs med en annan, och liksom hela staben rida bort för att uppsöka en säkrare plats, hvilket dock icke skedde förr än man samlat :soldaterne, hvilka, studsande öfver det pl liga angreppet, började komma i oordning. Ny keln till positionen var nu i fiendens händer och förfäran stod målad i allas ansigten. Ingen var kallblodigare än Benedek sjelf, då han, helsad af alla dem som fingo ögonen på honom, red bort för att föra några al reserven fram och taga positionen tillbaka. Kulorna föllo ännu tätt, då staben galopperäde efter sin chef, och då den närmade sig en liten bondgård, hvars uthus skulle erbjudit dem betäckning. helsades de med en ny salva af reffelkulor af preussarne, som höllo bondgården besatt; en kula sårade erkehertig Wilhelm i hufvudet, men jag tror dock icke allvarsamt. Det är icke underligt, att denna oväntade upptäckt af fienden midt ibland oss, just då österrikiska armen tycktes vara på vippen att segra, väckte någon förvirring. Fienden körde hastigt fram två bauerier och under kanonernas dån, granaternas brakande och kulornas pipande var det svårt för em, som befunno sig i dalen, att särskilja vän från fiende. Det lyckades icke de bataljoner, som voro beordrade att rycka fram, att taga Chlum tillbaka. Fienden skickade oupphörligt friska trupper in åt den öppning, som så oförsigtigt blitvit lemnad blottad, och efter få minuters förlopp fann den stora nordarmån sig anfallen i fronten, på flyglarne och bakifrån. Det är icke blott den vunna verkliga fördelen, som gör en sådan sakernas ställning till förelöpare för ett säkert nederlag. Den af en upphetsad inbillningskraft frammanade tron, att fienden befinner sig på alla kanter rundtomkring, åstadkommer en förfärlig mo ralisk verkan. Icke desto mindre kämpade armån tappert. Kavalleriet ryckte fram eller svängde sig liksom vid en parad, och hade det lyckats infanteriet att taga Chlum tillbaka, så kunde segern ännu hafva tillfallit oss. Men så skulle icke ske. Det ena regementet efter det ndra, det ena batteriet efter det andra visade ig på krönet af höjderna och besköt armåen i ryggen. Förgäfves kastade Benedek sig in i den häftigaste elden i första linien. Döden, som han sökte, wille ej tillsluta hans ögon och öron för den syn och de ljud, som omgålfvo honom; han kunde ej undgå den sorgliga pligten att leda sin armås återtåg, som ej hann ske utan stor förlust af manskap, kanoner och tross. Dock var icke allt förloradt. Geväret blef ej bortkastadt och kanonen blef ej stående qvar, så länge den kunde dragas från valplatsen; de sårade, som redan voro på väg från fronten till fästningar och lasaretter, blefvo fortfarande omsorgsfullt burne; ingen plundring, ingen tygellöshet kunde märkas på de vägar, som förde från bataljplatsen, och kan blott regeringen ånyo förse nordarmen med hvad den behöfver, så skall den åter bjuda spetsen åt det farliga vapen, för hvilken den nu flyktat. Kl. half 5 var hela armån stadd på fullt återtåg; dess arrigregarde, som oroades af fienden, betäcktes af artilleriet och kavalleriet, hvilka sägas ha gjort flera förtviflade angrepp och blifvit mer än decimerade. Broarne öfver Adler och Elbe äro få och smala, och när flera kolonner möttes på sådana punkter, uppstod der förvirring och de blandades om hvarandra. Kanoner, som ej kunde föras med, des i floden; många förlorades på detta sätt. och det säges att jemförelsevis få blefvo tagna. En artillerikapten, som hörde mig göra frågor rörande förlusten af kanoner, yttrade: Af hela mitt batteri har jag blott en kanon och sju hästar qvar, och många andra befinna sig i samma predikament.? En annan sade: Vi hafva ej något artilleri mer.? Högqvarterets stab blef splittrad i ringen kort efter det erkehertig Wilhelm blifvit sårad; Benedek blef skild från sin eskort, ingen visste hvart ban tagit vägen, och efter några fruktlösa försök att få reda på honom lemnade många medlemmar af hans stab. då nu alla vigtiga positioner voro i fiendens hand, stridsplatsen för att efter aftal samlas vid Neue Königgrätz. Då vi efter en lång ridt kommo dit, fingo vi veta att generalen var borta, och de trötta hästarne fingo en timmes rast. Krigarne hängde hufvudena, allt mod var borta. Ej blott slaget var förloradt, utan ett helt rike var förloradt, såvida ej diplomaterna slutligen kunna lösa det nät, som förut omslutit dem och som svärdet icke förmått sönderhugga. Soldaterna förstodo sig icke på dylikt; deras enda sorg var den trötthet hvaraf de ledo, eller den tanken, att dagens strid skulle kämpas om igen, innan de kunde nå de sköna slätter och skörda de fördelar, som i Benedeks några dagar förut utfärdade proklamation afspeglades för deras fantasi. Aftonen var kylig och längs sidorna af vägen glimmade biuvakelden. Om vi hade ryckt framåt i stället för att vara stadda på åter täg, skulle den pittoreska scenen kunnat njutas med större välbehag. Omkring stora stockeldar af furu, som blossade högt upp öfver deras hufvuden, stodo eller sutto de tappra karlar, som under dagens lopp hade utfört ett så ansträngande arbete och kämpat så modigt. Några stodo och värmde sig vid elden, som upplyste deras bruna anleten och kastade öfver dem ett lika rödt skimmer, som öfver de smärta furor, hvilka höjde sig öfver dem; andra sutto och hvilade en sårad arm eller ett ben på den bädd af grenar, som deras lyckligare kamrater hade plockat ihop åt dem ; andra åter lågo kringströdda i alla möjliga ställningar, antydande trötthet och utmatt ning. Sachsarne deltogo med heder i striden. De voro utmärkt disciplinerade och öfvade att åter samlas sedan de blifvit sprängda. Ja, hela nordarmen kämpade tappert, helst i betraktande af den fördel fienden hade i sina vapen och hans sannolika ötverlägsenhet i antal. Om icke det enda olycksaliga felet hade blifvit begånget, kunde vi måhända nu förfölja en flyende fiende i stället för att retirera. Armen är fullständigt slagen, men ieke demoraliserad ; den har förlorat kanoner, ammunition och materiel, men icke äran. Vi upphunno general Benedek i Holitz klockan 2,20 på morgonen. De få preussiska fångarne skola återsändas, och det budskap de medföra, skall väcka lika stor glädje i Berlin, som Wien kommer att bli nedslaget.? I ett följande bref skrifver korrespondenten: Ehuru det som pratas om i en slagen avmå icke har något synnerligt värde, saknar det likväl icke sitt intresse, emedan det visar af hvilket ämne folket är. Det påstås i de pratande grupperna, att mycket af den svaghet, som visa: des under striden, berodde på sammansättningen af högqvarterets stab. Vid hvarje nederlag måste den ene ha varit svagare än sin motståndare, och om det kunde finnas en fullkomlig general med en fullkomlig stab, fullkomliga officerare och vapen, det hela ledt af en follkomlig regering, skulle utan tvifvel hvarje träffning bli: en seger. Men den menskliga naturen har olyck: ligtvis tvenne sidor; styrkan i dag är svaghet i morgon ; den bestämde blir lätt hallstarrig, den ittrörlige vankelmodig, den kraftige konsiderationslös, och som den menskliga naturen är beskaffad, vore det klokast att sätta axeln till hjulet och sticka handen i fickan. Greive Mensdorff kom i dag på morgonen (den 4 d:s) till Leitl ach det sår rykten om att en speciel a ; ; f ; NR