Aftonbladet – 18 juli 1866, sida 3

0 ra AA HT VM ME TURER UME OM DAVVE på sidan derom voro nästan hela dagen i preus sarnes våld. KL. 10,25 marscherade två regemen ten jägare på väg till striden derförbi med et skallande hurra. De tappra karlarne trodde at! de blott behöfde gå fram utan att bry sig om den svåra elden, för att slå ned allt framför sig men de hade icke någon föreställning om fien. dens taktik eller om tändnålsgevärens dödliga verkan. Det är icke angenämt att behöfva tadla för mycken tapperhet, men det måste anmi att de österrikiska trupperna i allmänhet utsa sig för fiendens eld, då de med samma nytta kunde hållit sig i lä, och de försummade alltid de små fördelar, som ett rätt begagnande af den vågformiga terrängen, af klyftor o. d. kunnat gifva dem. De syntes alltid sträfva efter att komma fienden på lifvet och afgöra saken med bajonetten eller kolfven. Deraf blef följden en alldeles onödig förlust af menniskolif och en deremot svarande fruktan för den preussiska elden, som deremot alltid så vidt möjligt affyrades från skogar, hus och hålvägar, hvilka tjenade till löpgralv.r, a att folket tycktes vara särskildt inöfvade att spara på sina lif såsom den dyrbaraste egendom, de kunde bevara åt ett ernesland. skådare kan icke heller undgå att anmärka, tt en armå som vill hålla sig på defensiven, erna kunde förskansa sig litet mera. Några agnslass spadar skulle rikligen uppvägt den tillökning, de skulle förorsakat i den besvärliga trossen, genom den säkerhet de kunnat gifva för menniskolif. Mina vänner bland de österrikiska officerarne måste också förlåta mig, om jag säger att det gerna kunnat vara skjuthål anbragta 1 flera hus, att det kunnat vara betäckta gångar anlagda med en liten del af det timmer. lisger här rundt omkring, och att det ö vud kunnat varit vidtagna n de oli sigtighetsmått, som hvarje mil känner så väl till. Ingen kan draga deras mod i tvifvelsmål; men skola de aldrig lära att försigtighet är en icke oväsentlig beståndsdel af tapperheten? KL. 11,10 kommo preussiska förstärkningar på deras högra flygel ut ur en skog bakom den andra byn, och i början antog man att de voro på ätertåg ; men de ryckte fram i kedja mot Lipa för att understödja sina kamrater, som voro invecklade i strid der. Två åttapundiga batterier till höger och venster om det ställe, der staben stod, gaf med någon verkan eld på dem; men de voro på omkring 3000 stegs afstånd, och batteriet till venster var illa placeradt, så att det icke kunde hindra fiendens framryckande. Från detta ögonblick glömde alla Lipa, och sednare på dagen kunde vi endast af den omständigheten att österrikiska trupper sågos stå lugnt till höger och venster derom, sluta att byn ännu var i våra händer. Kl. 11,30 fick furst Windischgrätz order att rycka fram med sitt kavalleri på slätten och göra sig i ordning till anfall. Två regementen kyras ierer och ett lancierregemente redo ned i den goda ordning, med den fasta takt och den ståt, som är karakteristisk för det österrikiska kavalleriet. Vi sågo dem icke i strid, ehuru de jemte återstoden af kavalleriet betäckte reträtten oeh ledo mycket. Men det skulle varit ett kallt hjerta, m ej svidit vid att se de modiga männen sitta länge, fasta som klippor, under en hä eld rån de långtskjutande preussiska kanonerna. Cavalleriet har ännu icke haft tillfälle att uttta något, utom vid återtåget, och det suckas, näranog gråtes öfver vårt präktiga kavalles mera än decimerade leder. Straxt derefter skickade Benedek order till artilleriet att minska elden, emedan det förbrukade sin ammunition. Kl. 11,50 fick prinsen af Holstein order att undersöka den terräng, hvaröfver han kort derefter skulle rycka fram med sin kavalleridivision, och fem minuter sednare ingick underrättelse att 5:te preussiska kåren höll på att rycka fram mot vår högra flygel. Svaret lydde genast att positionen skulle bibehållas, eller om detta var omöjligt, att högra flygeln då skulle långsamt draga sig tillbaka. Vid detta stadium af slaget voro alla lugna och förtröstansfulla. Sachsarne på vår venstra flygel behöllo sin ställning, som blifvit förstärkt så mycket som tiden tillät; ty den ?ingeniörofficer, som blifvit afsänd med detta uppdrag, annde dit först kl. 9. Ett preussiskt batteri sköt å ättapundingarne tätt vid staben, men de flesta granaterna flögo högt öfver batteriet och våra hufvuden, slogo ned omkring 600 alnar bakom oss och trängde till följd af deras höga elevation genast ned i jorden. Ett jemförelsevis ringa antal sprungo icke; de flesta exploderade då de slogo mot jorden. De åttapundiga kanonerna till venster flyttades från det batteri, som i hast blifvit uppkastadt för dem, till en lägre punkt, hvarifrån de kunde bestryka i flanken de preus siska trupperna mellan Lipa och skogen på andra sidan. Batteriet till höger fortsatte att beskjuta fiendens kolonner på vår venstra sida af skogen. Kl. 12,10 skickade Gablentz bud att han började lida brist på ammunition, och bad att det måtte tillsändas honom några batterier af reserven. Kommenderande generalen, som var myc: ket kallblodig och lugn, svarade under det han blåste ut röken från sin cigarr, att han icke kunde undvara något artilleri och frågade hvarför han förbrukat så mycket ammunition. Ett par minuter derefter afsände han emellertid tre ättapundiga batterier af reserven, så att nu inalles från stridens början blifvit afsända 32 kanoner, ty ett reservbatteri hade på förhand blifvit borttaget. Att begagnas i ett kritiskt ögonblick återstodo nu 12 åttapundiga batterier och 24 regementen det vackraste kavalleri i verlden, om man får tro hvad som säges. . KL. 12,15 stod Lipa i ägor och ängs hela Nnien framryckte en fruktansvärd kanonad. Det var en präktig syn. Icke mindre än 1000 kanoner öppnade från motsatta sidan sina ståloch malmgap mot slätten nedanför. De hvitklädda kyrassiererna sutto som statyer på sina hästar utan att bry sig om granaterna som flögo ur kanonerna och plöjde deras leder ciler kreverade framför dem. Likasom för att öka den sceniska effekten kommo de tre reservbatterier, som voro framkommenderade, sprängande förbi staben med vilda rop och hvinande piskor. Det var ettskri, som var så olikt jägarnes hurra, att jag frågade hvilka det var och fick till svar med ett stolt småleende: Ungrarne. Fältmarskalken Benedek vände sig i detsamma om i sadeln och sad Nu får ingen mera ett enda batteri; jag behöfver dem nu allesammans. Molnen, som hela dagen hängt öfver kullarne, upplöstes nu till ett hällande regn, och röken hvilade tungt öfver de stridandes främsta led. Kl. 1,5 middagen galopperade staben bort, fi att se efter huru ställningen var på högra dan, och red genom 6:te kåren, som hölls i reserv. Dä man såg de gröna fjäderbuskarna gande, uppstämde musiken natio: nalsängen och trupperna helsade sin anförare i det han red förbi med ett hurra, på hvars hjertlighet ingen kunde tvifla. Ett leende flög öfver allas ansigten, jägarne kastade sina I upp i luften och alla syntes glada i förhoppning om att segerns stund var nära. Benedek vinkade emellertid ät dem att de skulle göra ett uppehåll och ropade med sin egendomliga, klara stämma : Icke nu — vänta till i morgon, gossar! Vi kommo i lagom tid. tillbaka till vår första plats för att se tredje kåren rycka fram i dalen nedanför i täta kolonner, under musik och hurrarop. Vid denna tidpunkt, kl. 1,30 middagen, gick allting bra, preussarne tycktes draga sig tillbaka på hela linien, infanteriet var vid godt mod, kavalleriet hade nästan ingenting lidit och i reserv fanns en artilleristyrka, tillräcklig, såsom det tycktes, att öfvervinna alla hinder och hvilken ej skulle ha annan uppgift än att med rytteriets tillbjelp krossa den slagne fienden. Grefve Festetics, chef för fjerde kåren, hade blifvit ad i början af batalien och hans näste