Aftonbladet – 18 juli 1866, sida 3

Erigsskådoplatsen i Italien. Från krigsteatern i Italien förljudes intet nytt af intresse. Deremot meddela de italienska tidningarne Kossuths manifest till den ungerska nationen. Det är mycket långt och hållet i en något svulstig, deklamatorisk stil. Det börjar dermed, att det i historien ges ögonblick, som bestämma ötver nationernas lif eller död; ett sådant ögonblick är nu kommet för Ungern och Siebenbiirgen, äfvenledes för Kroatien, Dalmatien och Slavonien. Det utbrutna kriget skall afgöra ej allenast öfver de krigrande inakterna, utan äfven öfver nämnda länder. Den ungerska nationen befinner sig på den punkt, då hon inzentinog mera kan förlora, emedan hon redan förlorat a!lt, men hon kan vinna allt, om hon vill, och då hon blott beböfver vilja, för att vinna allt, skall hon vilja. För Kroatien, ngern och BSlavonieov är frågan alldeles densamma. M: den allmänna meningen i Europa inse, att om den ungerska nationen åter höjer 1849 års fana, sker detta icke af nägon revolutionär böjelse, utan derför, att sjelfbevarelseinstinkten tvingar henne derull. Hon skall höja denna fana, ty omständigheterna bjuda det, nu eller aldrig. Hon skall höja den, ty försynen erbjuder henne ett så gynnsamt tillfälle, att det skulle vara brutt, skam, vansinne, sjellmord att icke begagna det. lifter de längsta krig och största förluster har Ungern städse åter höjt den österrikiska mekten och till och med bragt densamma till större anseende; men i närvarande krig har det ett ännu större inflytande än förr; dess strategiska ställning är af oändlig vigt. Kossuth förklarar vidare, att om nationen undviker allt, som kan oroa en makt eller framkalla en förveckling, skall hon vara trygg för all främmande inblandning. De italienska generalerna skildras sålunda: Lamarmora är en högrest, mager man med ett strängt ansigte, i hvilket näsen har en mycket deciderad karakter. Han är krigare till lif och själ samt oböjlig i hvarje punkt, der det gäller krigstukt. Han vet ej, hvad det vill säga att gynna någon, och Vietor Emanuel säger på skämt om honom, att han icke har så mycket sjelfförtroende, att han vågar anställa en trumslagare i sin egen arm. Näst honom är Cialdini den general, som ätnjuter största anseendet. Han är en liten man, med lifliga och gjälfulla ögon samt ser i det hela get bra ut. Han har stora mustascher ch ett skägg som vincennesjägarne, och han är den enda inom hela den italienska armån, som general Lamarmora tillåter denna reglementsstridiga ytterlighet. Han står i stor ynnest hos folket, och anses för en man med handlingskraft och själsnärvaro, hvilken väl förstår att vinna soldaternas kärlek och ingifva dem förtroende. Ai de båda andra italienska öfvergeneralerna, Durando och Della Rocca, är den förstnämnde en veteran i kampen för Italiens oafhängighet, som högaktas af alla, och den sistnämnde, konungens generala adjutant, är en man ef c:a 60 års ålder med hvitt hår och mustascher. Båda särdeles utmärkta officerare.