Aftonbladet – 10 juli 1866, sida 2

Industriutställningen. IL Vi ha förut redogjort för det sätt, hvarpå denna utställning är anordnad. Efter att vi haft tillfälle att i någon mån taga närmare kännedom om dess detaljer, synes oss tiden vara inne, att egna en granskande öfversigt åt industripalatsets rikhaltiga innehåll. Det intryck man får af det hela är verkligen storartadt. Vi tro, att detnäppeligen skall finnas någon nordbo, som icke vid inträdet i denna de fredliga idrotternas arena erfarit glädje och öfverraskning och icke funnit sina förväntningar öfverträffade. Viha händelsevis framför oss en uti en veckoskrifi införd utförlig redogörelse för svenska industriexpositionen i Stockholm år 1834, som skulle kunna gifva anledning till åtskilliga jemförelser och betraktelser specielt öfver de framsteg som den svenska industrien gjort under en mansålder. Mycket, som då betraktades såsom någonting utomordentligt, hörer nu till det enklaste och alldagligaste eller till en ståndpunkt, som för längesedan är passerad. En reflexion,som ovilkorligen tränger sig på hvar och en, som icke hänger ohjelpligt fast i gamla fördomar, är den att vär industri inom många grenar kan tåla vid och har synnerligen godt af en täflan med utlandets. Just inom sådana områden, der en sådan täflan framkallats, är det som framstegen företrädesvis märkas, då det deremot visat sig, att ?skyddet? varit särdeles egnadt att låta vissa industrigrenar sofva icke på sina lagrar, utan på sina privilegier. En annan glädjande betraktelse, hvartill denna första hordiska industriutstälining ger anledning och till hvilken vi ofta torde få tillfälle att i fråga om särskildheter återkomma, är den att dessa nordiska länder, huru mycket gemensamt de än förete i andligt hänseende, tillika i fråga om den materiella kultuens alster på ett märkligt sätt supplera varandra, så att dei detta hänseende skulle kunna betraktas såsom något fullständigt, såsom ett tillfyllestgörande helt. Centralpunkten i hela utställningen utgötes af ett verk, som icke tillhör industriens, utan den bildade konstens område och hvilket såsom konstalster är alltför storartadt ch betydelsefullt för att blott räknas såsom ett dekorativt element. Det är Molins sköna fontän. Om man med något skäl klagar, att i vår tid icke ett allmännare deltagande för konsten eger rum och att konstens alster icke vända sig till och tilltala hela folket, utan blott en ringa minoritet deraf, hos hvilken konstintresset blifvit väckt och smaken odlad genom förmedling af konstetudier, så vätler detta i främsta rummet skulpturen. etta kommer sig till någon del deraf, utt hela vår moderna verld är ganska oplastisk, alltifrån de för det plastiska formsinnet vidriga .drägterna till den rastlösa ifver och det eroliga jägtande, som är karakteristiskt för vår tids väsen. Men dertill kommer att den plastiska konsten nu för tiden mera saknar tillfälle att framträda i det offentliga och genom sina alster dagligen och stundligen ge näring åt skönhetssinnet. Då i det gamla Hellas äfven den ringaste medborgare, hvar han gick och stod, såg sig omgifven af den plastiska konstens verk, då de största skulptörers arbeten fyllde torg, tempel, offentliga samlingssalar och allmänna promenader, så kan deremot nu för tiden den fattiges öga blott undantagsvis och för ett flyktigt ögonblick tränga in i de konstemyckade palatserna och hittills har det till och mea varit så illa beställdt, att våra konstsamlingar och museer af alla slag just varit stängda på sönoch högtidsdagar, de enda då arbetaren kan något andas ut och då hans sinne skulle kunna vändas åt de njutningar, som konsten skänker. De offentliga monumen-! ter, som vi uppresa på offentliga platser, äro ofta mera egnade att upplifva historiska minnen och tilltala fosterlandskänslan än att utveckla formsinnet och skönhetskänslan. Må man derföre icke försumma att begagna de anledningar, som kunna gifvas att offentligen anbringa sådana plastiska verk, i hvilka en rent och oblandadt Konstnärlig uppgift kan lösas; för så vidt man nemligen anser det vara af någon vigt att allmänhetens genom modets barbari och hvarjehanda förvändheter förslöade skönhetssinne blir skärpt och sundt och att konsten derigenom får en högre lyftning och blir mera ingripande i lifvet. En sådan osökt anledning till rent plastisk produktion för den stora allmänhetens räkning erbjuda de offentliga fontänerna. Detta insågo redan medeltidens skulptörer och -konstälskare: flera fontäner, hvaribland t, ex. den s. k. sköna brunnen i Nirnberg, förete åtskilligt af det skönaste och mest karakteristiska som medeltidens bildkonst öfverhufvudtaget åstadkommit. I den moderna tiden och i protestantiska länder är det af ännu större vigt att man icke försummar, denna art af monumentala konstprydnader för offentliga platser. Hos oss har man hittills lemnat dem alldeles ur sigte. Det var då en synnerligen lycklig id af professor Molin att begagna det utomordentliga tillfället af den första stora skandinaviska industrioch konstutställning, för att icke genom ord — utan långt bättre och kraftigare, genom ett ädelt och storartadt konstverk — lägga alla vederbörande på hjertat den sanning, som vishär ofvan antydt. Detta hr Molins arbete har genom föreningen af en mängd utmärkta egensksper blitvit ett konstverk af allraförsta ordningen. Grundtanken för det hela är särdeles lycklig och sinnrik; kompositionen är nationell, med stoff hemtadt från vår fornnordiska mythverld; utförandet ger den ädlaste harmoni åt det hela och företer en stor rikedom af plastiska skönheter i detaljerna. Konstnären har redan från början tänkt sig fontänen anbragt å denplats, der den fordna Näckströmmen hade sitt iopp och invid hvilken Mälaren blandar sina sötvattensflöden med Saltsjöns, Hela kompositionen häntyder på dena lokelitet. Den är fördelad i 6 särskilda nischer, anbragta å piedestalen till sjelfva den snäckformiga fontänen. I en af dessa nischer, hvilka äfven ha snäckform, ser man AÅegir, hafvets väldige och fruktansvärde gud, en kraftfull gubbgestalt med vild och botfull uppsyn och med ett sku som böljar ned till medjan. Han sitter på en snäcka, håller i venstra handen en spira ar Darhvalens tand, stryker med den högra sitt skägg och stödjer sin venstrå fot på en delfin. i motsatta nischen på andra sidan ser man Näcken, icke i gubbgestalt, såsom han stundom framträder i våra folkvisor, utan som en skön yngling, hvilket utan tvifvel har sitt fulla berättigande icke blott genom den karakteristiska motsatsen 11 Aegir, utan äfven derföre, att denna floarmada ach ingiäarnes gudomlighet är när