Aftonbladet – 6 juli 1866, sida 3

Å j rar, som klungade sig omkring honom och hvilka af honom blefvo skärskådade med samma min som kanariehonan der hemma, när hon, sittande på kanten af boet, maItade sina ungar. Ovädret räckte dock ej Jalltför länge. Vi passerade nu ruinerna at Hammerstein (?), ännu under trettioäriga kriget ett starkt fäste. Det ligger högt på ett bredt berg. Så kommo vi till det gamla Andernack, under medeltiden en riksstad. Här vika bergen på högra stranden undan och en vid, jemn slätt, på hvilken längre fram ligger Weissenthurm vid Neuwied, tillhörende -furstarne : af Ured, midt emot på andra sidan floden. Denna slätt, kring hvilken Rhen gör en stor krökning fram till Coblenz, der båda stränderna åter höja sig, tärett gammalt, blodadt slagfält. Här gick Cesar öfver Rhen, här hafva fransmän, svenskar och tyskar drabbat samman. Men vi hålla oss nu till venstra siden; Här öppnar sig den sköna Sayndalen, med ett präktigt slott och park, tillhörande furstarne Sayn-Wittgenstein. Stränderna äro höga matta vid foten. Der reser sig åter en vacker kyrka och på andra sidan en by. Men redan långt förut har ögat upptäckt Rhens Gibraltar, det starka Ehrenbreitstein, med dess murar och torn högst upp på en temligen isolerad, åtsöder brantstupende klippås, hvars konturer derföre, åt söder till, framstå djerft och skarpt. Anlända längre fram, sågo vi snart Coblenz nere vid floden å stranden midtemot. Här gjuter sig Mosel 1 Rhen och man ser vid ankomsten på en gång bryggorne öfver båda floderna. Efter iastallermg på Hvita hästen?, gjorde jag på qvällen en spatsertur genom staden och på Moselbryggan. Här erbjuder Cobl.nz sin egendomligaste anblick, ty husen längs Mösel äro de äldsta, med höga geflar, gråa, klungade tätt vid bhvarandra: Alldeles invid bron reser sig, med torn och utskjutande murar, ett gemmalt palats, bygdt åf de fordna andliga Kurfurstarne af Trier. Det hela, med fästningen midt emot, är ytterst pittoreskt. Hemkommen, satte jag mig i en ekuggig trädgård och drack moselvin, under det månan skenmellan lönvarnes och kåstaniernas löfverk och stacen midtemot småningom försjönk i hvila. Men skönheten af tr-kten kring Coblenz fick jag först riktigt lära känna följande dag. Jag vill blott i korthet omnämna, att jag få förmiddagen besökte Ehrenbreitstein, vårtill man i kommendaturen löser sig ett inträdeskort för 5 groechen och får med sig en förare och bevakare, som yttermera kostar 5 groschen. Vägen dit upp är så brant, att! det ofta händer att soldaterna, som försinkat sig i staden och sedan rusa upp i fästningen, bli så svettiga och varma, att luftdraget, när de nått fästningshöjden, bums förkyler dem, skeffer dem lunginflammation och förpassat dem: för alltid ur tjensten. Fästet är synbarligen lika starkt som pitto-: reskt, bastion ligger under bastion, torn öfver torn, grafvar och falluckor lura öfverallt. Utsigten, isynnerhet till höger åt Sayndalen och Rhens krökning, är storartad; milt nedanför ligger; naturligtvis på andra sidat floder, det gamla slagfältet, på hvilket finnas. monumenter öfver Hoche och Moureau. Till venster ser man stränderna åter böja sig samman. och biåna i höga, fjetran gående linier. Men jag lemnar fästningen, som dock tar sig bäst ut på afstånd. På eftermiddagen gjorde jag, ledsagad af min årtiga värd, en utflykt uppåt flöden, d. v. 8 1 motsatt riktning till Sayndalen, förbi hvilken jag kom till Coblenz! Viforo mell jernvägståget och voro snart: framme vid! Holzfeld. Slottet reser sig, vid sidar af den branta, högtstigande stranden, på! en. liten sjelfständig sidönipa, uppför hvilken man får vandrai rundel och zigzag. Det är ett gammalt, restaureradt slott, med torh och tinnar i götisk fantastisk stil; det tillhör nu preussiska enkedrottningen. Rummen med sina ekpanelbingar, gamla vapen — ibland andra hertig Albas svärd — samt ekmöbler och: träsniderier äro vackra. Men det bästa är naturligtvis utsigten från fönstren och en tornaltan. Midtemot på andra eidån gjuter sig Lahbn i Rhen. Der bredvid på en afbruten klipp-pyramid resa sig Lahnechs ruiner. Stränderna åt båda håll äro Löga, men till följd af solrök fördolde sig fjermaste konturerna. Från Stolzentels stiga vi allt högre upp genom gröna buskeoår, vid sidan af stupande, mörkskuggiga ilder, till dess vi kommo till en grön-och vräsig platå, bevuxen med präktiga ekar samt ännu längre fram med barrträd. På toppen af denna strandrygg, som heter Kähkopf och som åt söder dominerar hela Coblenznejden, har man den vidsträcktaste utsigt, ehuru något i fogelperspektiv, hvilket jag är mindre svag för. Det rika, sköna Jandet gaf emellertid den präktigaste anblick. Så stego vi nedåt, togo litet af åt venster — och kommo helt plötsligt till Morels stränder. Föreställ dig en liten å, ett :lingrande, stilla glänsande band i en djup blomstrande bädd af den mjukaste grönska och den mest pittoreska snitt, med frid och stillhet öfver de små kyrkorna vid dess rand och sommarens värme öfver fruktträdgårdarne och de små vinbergen! Det var förtjusande, en idyll af naivaste och skönaste slag. Plötsligt kom jag ihåg att min far år 1814 farit på Mosel, då han, med andra kämraoch storartade, d. v. s. både höga och långsträckta, med en fruktbar, grön och jemn ier, stred mot Napoleon, och att han ofta berättat mig, då jag vur barn, om Mosels sköna stränder, milda viner och då jublande folk, som bromsterkransadt drog utför floden båtarne, i hvilka Tysklands befriare cuto. Nu är det åter krig, men huru annorlunda är icke nu folkets stämning, ty nu är det broderkrigl... Vi korsade fältet åt höger och kommo 1 ev med träd planterad chausså, som löper längs Rbenstrauudeb. Minus du om du någon gång har sett Sachtlevens taflor öfver Rhenstränderna?... De utbreda sig så höga och dock så fulla, så rika at vegetation och odling för ögat. Luften är som ett etherdoft och låter kanterna äf hvarje litet vinberg, hvarje liten hvit boning med sitt höga tak, hvarje tornspets af slott och kyrkor, hvarje gammal grå ruin på toppen af sin klippspets skarpt, nästan i minsta detalj framstå för ögat. Sådan var den tafla jag här såg. Den kan ej beskrifvas. Solen var nu i nedergången och kastade sitt skimmer öfver motsatta stranden. Längst bört till venster stego Ehrenbreitsteins murar öfver hvarandra uppför klippan, På detta afstånd tog det sig ut som ett annat Alhambra. Aftonens frid gaf det ett fredligt poetiskt uttryck, och afståndet, d. v. s. höjden från floden på hvilken vi befunno oe8, var just lagom för att låta både detalj och det hela i landskapet sammansmälta i skönhetslinier af outtömlig omvexling. Jag far ännu i afton till S:t Goar. Om franska meterns förmenta obestämdhet såsom hinder för dess antagande till untvorsalmätt. Det i den allmänna verldsmarknaden allt mer tvingande behofvet af ett för alla folk gemensamt mått-, vigtoch myntsystem har äfven hos oss ofta uttalat sio. sist vid na