Aftonbladet – 6 juli 1866, sida 2

en af bolagsmännen, så vidt de sjelfve äro berättigade eller rösträtten å annan röstegande öfverlåtas genom fullmakt. I öfrigt stadgas uti 17 , att hvarje röstande tillkommer endast en röst, samt att vid valet skola tjena till efterrättelse de för kommunen gällande röstlängder, som till följd häraf böra innehålla anteckning om dem, hvilka enligt 14 valrätt tillkommer. Enligt 13 3 mom. skall i hvarje stad, som eger en folkmängd af tiotusen eller mer, utses en riksdagsman för hvarje fullt tal af tiotusen. Folkmängden i Stockholm uppgick vid sista mantalsskrifningen till 126-180 personer, på grund hvaraf staden skulle komma att utse 2 riksdagsmän. Det förmenas emellertid, att enligt andra statistiska beräkningar folkmängden skulle kunna visas uppgå till fullt 130,000, då antalet riksdagsmän blefve 13: I afseende på valsättet innehåller 15 sista mom.: ?I stad, som har att ensam sända en eller flera riksdagsmän, förrättas valen omedelbart inför magistraten; och må, der flera riksdagsmän skola utses, staden, på sätt om val till stadsfullmäktige är stadgadt, kunna indelas i valkretsar.? Det är således öfverlemnadt till de valberättigades eget afgörande, ot de önska att staden skall indelas i vaikretsar eller ej; hvarmed väl icke endast bör förstås, att valet må kunna förrättas distriktvis för utseende af samiliga riksdagsmännen, ett nära nog oundgängligt vilkor för sjelfva valets möjlighet, utan att hvarje valkrets får livar för eig utse en viss del af det stådet tillkommande antal riksdagsmän. Utan att vilja ingå i något bedömande, huruvida de distriktsval, som hittills anställts för utseende af Stockholms representanter i borgareståndet, kunna anses hafva utfallit fullt nöjaktigt eller ej, synas dock fördelarne af ett gemensamt val för hela staden vara betydligt öfvervägande. För distriktvalen talar blott en enda omständighet, nemligen förmenandet att lämpliga kandidater skulle kunna göra sig mera allmänt kända af valmännen inom ett mindre distrikt, än i hela staden, Detta, som är fullkomligt riktigt med afseende på städer, sådana som t. ex. London och Paris, kan likväl icke i samma mån tillämpas på Stockholm; ty hvarken är vår stad så vidsträckt och folkrik, ej heller invånarnes beröring med hvarandra i särskilda stadsdelar så ringa, att deras umgänge och bekantskap kan-anses vara alltför mycket beroende af de ofta vexlande bostäderna. Ett gemensamt val skulle åter ofelbart blifva ett sannt och v:rkligt uttryck af samtliga valmännens förtroende; och de riksdugsmän, som härifrån utses, skola ju vara representanter för Stockholm, icke för staden inom broarne, för Södermalm, för Klara och Jacobs församlingar, eller för Ladugärdslandet, Vårt sträfvande går ju också redan ut på att bereda gemensamhet för hela staden i kommunala angelägenheter, iskolväsendet, ja till och med i kyrkligt hänseende; och huru står härmed tillsammans att i: en så vigtig fråga, som stadens representerande på riksdagen, underhålla och utvidga den gamla splittringen? En annen sida af. saken får ej heller lemnas ur sigte. Kotterioch klassintressen, personliga beärbettiingar, röstvärfoipg m. m. sådant skulle få ett vida inskräktare spelrum vid de gemensamma valen, än om de komma att hållas distriktvis; och all anledning bör vara att antaga, det svårligen andra än mera allmänt framstående, för medborgerligt nit, sjelfständighet och rättsinne kända kandidater kunde erhålla majoritet öfver hela staden. Man har visserligen hört uttalas fruktan för pressens alltför stora inflytelse på valen. Men skulle denna inflytelse blifva mindre inom distrikterna? Snarare tvärtom. Dessutom, ifall någon ville förutsätta, att valmännen icke sjelfva skulle taga valens ledning om hand, en förutsättning, lika förnärmande som orättvis, vore det väl då vådligare att öfverlemna saken åt pressen, än åt en ren slump? Att dock valmännen, oberoende af pressen, både kunna och antagligen äfven skola öfverenskormsma om sädana förberedande åtgärder, medelst utsedda valkomiterade, hvarigenom lämpliga och värdiga kandidater komma att för de väljande uppställas, bör icke betviflas. Och de kandidater, som af valmännens egna delegerade offentligen föreslås, torde väl ock utan hinder af pressens oftast inbördes stridiga bearbetningar blifva de segrande vid sjelfva valet. Detta dock under förutsättning, att till delegerade, som torde lämpligast utses disfrikt: vis, endast väljas personer, som hafva val: männens förtroende och framförallt inga sädana, som sjelfva aspirera att blifva valda. Men hvad som mer än allt annat talar för gemensamma val; är, att rikedagsordniogens ordalydelse: lägger ett väsentligt hinder i vägen för Stockholms lämpliga indelning i valkretsar, i den mening att hvarje krets skall utse en viss del af det staden tillkommande antal riksdagsmän, samt att, huru denna indelning än må ske, den måste komma att medföra en alltför påtagligt ojemn utöfning af sjelfva rösträtten. I det förra afseendet förekommer, att stadens indelning i valkretsar, derest den kommer i fråga, måste ega rum, på sätt om val till stadsfallmäktige är stadgadt4. Nåväl, hvad stadgas härom i k. förordningen den 23 Maj 1862, den särskilda kommunalvalförfattningen för Stockholm? Enligt 6 skall staden med dess område för val af stadsfullmäktige indelas i fem valkretsar, hvilkas omfattning af magistraten bestämmes. Fem valkretsar skola således utse ett antal riksdagsmän, som, antingen de blifva 12 eller 13, enligt hvad här förut är anmärkt, aldrig kan jemnt delas med 5. Valkretsarnes omfång är äter öfver!emnadt åt magistraten att bestämma. På hvad sätt skall magistraten kunna, huru det nu må kallas, utöfva denna rätt eller fullgöra detta åliggande? Vid valet af stadsfullmäktige stämde magistraten valkretsarnes omfåug efter det antal röster valmännen hade att afgifva, så att hvarje krets kom att erhålla ett ungefärligen lika stort röstetal. Men denna grund kan icke tillämpas för riksdagsmannavalen, der hvarje valman har blott en röst. Någon annan mäste således uppsökas ; och, hvilken denna än må blifva, måste valkretsarnes omfång i väsentlig mån förändras. De för stadsfullmäktigsvalen upprättade och för de fem nuvarande valkretsarne fsedda röstlängder, hvilka Svid dessa (riks. lagsmanna) val skola till efterrättelse tjenat, måste följaktligen jemkas, en bit här bortjagas, en der tilläggas; så att svårligen vissa hela församlingar eller stadsdelar kunna såsom förut få höra tillsammans, till stor oreda och obeqvämlighet för de väljande. Men den kinkigaste uppgiften för magistraen skulle blifva att finna en på samma sång rättvis och laglig grund för fördelningen. Den riktigaste och med röstningen ill stadsfullmäktige mest öfverensstämmande vore visserligen den, att hvarje valkrets kom utt omfatta ett ungefärligen Ika stort antal valmän. Men härvid möter den betänkligeten, att riksdagsordningen för rättigheten Itt sända riksdagsman endast uppställer wvarje stads folkmängd, så att af staden ?utes en riksdagsman för hvarje fullt tal af