Aftonbladet – 6 juli 1866, sida 2

otrefligt! Men det oaktadt tyckte jag rätt mycket om honom och ansåg honom för en verklig, pålitlig vän. BSisia dagen vi voro i Worcester var han hos Donaldsons och vi gingo alla och spatserade i trädgården. Jag tyckte mig böra säga honom huru roligt jag haft och huru tacksam jeg var för -penninglånet, hvilket jag sade att mamma så snart som möjligt skulle återbetala, ehuru jag blef hjertängslig bara vid tanken på att underrätta mamma derom, ty jag visste .huru svårt det skulle vara för henne att sammanskrapa denna summa. Slatet på vårt samtal kom ganska snart, ty till min förskräckelse gjorde han mig den mest passionerade kärleksförklaring och bad mig lofva att blifva hans hustru. Jag blef så rädd att jag sprang min väg bort till de andra. Men samma afton skref han till mig det eldigaste kärleksbref man kan tänka sig, bad mig förlåta att han dagen förut förskräckt mig, förnyade sina anbud och sina böner om ett äktenskapslöfte, som kunde uppfyllas när jag så önskade, nu eller i framtiden, antydde att min skuld till honom ej i så fall behöfde betraktas annat än som ett förskott af penningar som sedan skulle tillhöra mig, om blott — du kan visst bättre föreställa dig allt detta, Molly än jag kan komma ihåg att berätta jet. Och hvad svarade du?4 frågade Molly nästan andlös af oro. Jag svarade icke alls förrän jag fick ännu ett bref, i det ömmaste ordalag bönfallande om svar. Under tiden hade mamma kommit hem, och de gamla svårigheterna och klagomålen öfver penningbrist upprepades, så att det för hvarje dug syntes mig svårare att omtala den skuld jag gjort. Ej heller frågade hon mig hvarifrån jag fått