Aftonbladet – 6 juli 1866, sida 2

mina nya kläder; hon tycktes tro att Donaldsons och andra af våra bekanta gifvit mig peogar dertill, för nöjet att få medtaga mig till Worcester, eller kanske hon trodde att jag tagit dem på kredit och ej ämnade erkänna räkningarne — jag vet icke; men hon sade aldrig ett ord derom och jag icke heller. Detta försvårade äfven betydligt min bekännelse. Mary Donaldson och jag hade blifvit . mycket goda vänner, och hon skref ofta till mig, ständigt öfverhopande mr Preston med så entusiastiska loford, som om hon fått betalt för att berömma honom. Jag hade sett honom vara mycket omtyckt i deras umgängeskrets, och jag tyckte rätt mycket om honom sjelf och var tacksam för hans vänlighet mot mig. En vacker dag skref jag till honom och lofvade -att blifva hans hustru när jag fyllt tjugo år, men detta löfte skulle tilldese ej för någon omtalas. Jag försökte alldeles glömma bort att jag lånt pengar af honom, men jag vet ej huru det var — så snart jag kände mig bunden af mitt löfte, begynte jag afsky honom. Jag kunde ej fördraga hans förtroliga sätt att helsa på mig och tala vid mig, så snart han träffade mig ensam. Mamma började visst också misstänka rätta sammanhanget, ty hon blef vid så ytterst dåligt lynne, och hon och jag kunde ej på något sätt komma öfverens. Jag vet ej huru det kom sig; jag tyckte mig göra hvad jag kunde för att vinna hennes förtroende; men det lyckades ej. Således vågade jag aldrig till henne nämna ett ord om min skuld, men försökte. trösta mig med att det ej längre var någon skuld, ifall jag gifte mig med mr Preston; det var visst mycket lågtänkt och dåligt gjordt, men jag har också blifvit straffad derför, ty nu, Molly, nu afskyr jag den mannen! (Forts.)