Aftonbladet – 30 juni 1866, sida 3

en viss beredvillighet. Man trodde sig alltså kunna begagna detta förslag till utgångspunkt för en framtida skandinavisk verksamhet. Men en månad derefter var situationen totalt förändrad. Londonkonferensen hade blifvit upplöst utan resultat, striden var öppnad ånyo, Als och derigenom hela Slesvig förloradt. Följden deraf var en våldsam reaktion i Danmark, i spetsen för hvilken hemma-tyskarne och absolutisterna från en förgången tid stodo, men till hvilken många hederliga danska män i sin förtviflan slöto sig. Den gäckade förhoppning Danmark hade måst underkasta sig, derigenom att Sverge-Norge låtit försvarsförbundet falla då det bäst behöfdes, trädde nu fram. såsom förtrytelse och harm; det visade sig, att unionsförslaget endast hade varit ett uttryck af svenska konungens personliga vilja, men icke understödt afhans ministör, och att det blott var konungens af Danmark förra ministrar, som hade varit villiga att gå in derpå, men icke konungen sjelf af egen öfvertygelse. Under dessa omständigheter var hvarje skandinavisk verksamhet i Danmark en omöjlighet; om man hade försökt dermed, skulle följden utan tvifvel varit den, att reaktionen blifvit ännu starkare, och att de många gode danskel. män, som då hade uppgifvit skandinavismen, men helt naturligt måste vända tillbaka dertill, då de fingo tid att sansa sig, hade blifvit alldeles bortstötta. Emellertid förlorade reaktionen efterhand sin styrka h betydelse; de rådgifvare konungen till jd af dess rop hade valt och som man efter deras föregåenden icke kunde ha stort förtroende för, funno det klokast och hederligast att hålla sig på den gifna konstitutionella grundvalen och att på den enda lagliga väg som fanns utföra den nödvändiga författningsreformen, som nu inom kort skall vara lyckligt tilländabragt. Denna den första oundgängliga uppgiften och de svårigheter, hvarpå den hade stött, hade nödvändigtvis dragit uppmärksamheten från alla frågor, som lågo mera aflägset, äfven från den skandinaviska. Några yngre män i Danmark hade dock trott, att tiden nu vore kommen att begynna en skandinavisk verksamhet derstädes, och det vore kanske lyckligt att dessa tillsvidare hade aflöst denna saks äldre ledare, emedan dessa troligtvis under förhandenvarande inre polititiska förhållanden icke skulle funnit stor anslutning från allmogens sida. Om talaren icke ännu hade inträdt i det nya sällskapet och kanske icke ännu på någon tid I skulle göra det, så var det derför att derlg funnes en dansk folkförenivg, stiftad för attr styrka och utveckla den danska nationalite-v r t 8 2 8 vh Ine br rer br Ro Fn ten, i hvars verksamhet den skandinaviska således naturligt inginge. Han ville derför sträfva till de båda sällskapernas förening till ett. Men i alla händelser gkvlle det visa sig att de uppriktiga och verksamma skandinavernas antal. var långt talrikares än om man skulle döma derom af det ?Nor v diske Samfunds? nuvarande 1000 ledamöter. E Härefier skred man till bebandling aflk programmets and:a punkt: hvad böra dell skandinaviska förenivgarne under den när-l maste framtiden verka för sitt mål? d Professorn grefve Hamilton yttrade: s Den verksamhet, som de nordiska föreningarne nm kunna utveckla, är tydligen af tvenne hufvudslag: Ik en blott medelbarligen förberedande, en annan mera omedelbart praktiskTill det förra slaget S höra öfverhufvud taget alla frågor om en politisk u anslutning emellan Te nordiska rikena. I dessad kunna vi endast verka medelbart genom anskaf-!FE ande och utbredande af sådane upplysningar, t; som kunna fritt och öppet vinna folkens allnänna öfvertygelse om de sökta målens nödvänlighet; förvissade som vi kunna vara att, om inigten i denna nödvändighet för alla blir lika!k dar som den redan är för oss, folkens styrelser, fc vär tiden manar, skola följa folkens vilja. Omelelbart åter kunna vi verka med hänsyn till sålane speciella mål i ekonomiska och sociala häneenden, som inom de olika länderna måste besl iandlas af lagstiftningen. Hvarje lag som be-!d ordrar det enskilda folkets sanna utveckling skall I a ck derigenom närma det till de öfriga. De steg r om på denna väg tagas leda efterhand till samma lutpunkt som de förra. Emellertid torde de böra diskussionen skiljas, äfven derföre att man så k örekommer det lika br som skadliga miss-b örståndet, att de nordiska föreningarne åsyfta I oc medelbart politisk handling. En tredje fråga åter I hy r den om de medel som lämpligast för ändamået böra användas. Jag anhäller derföre, att ordöranden behagade föreslå församlingen att i denna st rdning behandla den uppställda frågan, samt bi tt, om denna godkännes, ordet måtte åter lem-rå as mig för att yttra mig öfver den första aflh essa frågor. . lat Efter det prof. Hamiltons hemställan bi-lq, allits, yttrade han ungefär följande ord: Då diskussionen nu skall röra sig om de punker der föreningarne böra endast förbereda den? llmänna meningen, så vill jag fästa uppmärkVI amheten på hvad som i detta afseende synesgt vig företrädesvis vara af vigt. vi Den första punkt, på hvilken föreningarne skola I 4 öka att fästa den tänkande allmänhetens blicar, är det gemensamma försvaret. På denna fråas rätta besvarande hänger allt annat. Vi måbj ke söka så allsidigt som möjligt utreda denna et råga, på det att en hvar må inse huru mycket nor H en skall vinna i trygghet åt alla sidor genom gl tt gemensamt försvar. Vi blifva ändock ingen tormakt, men vi skola kunna försvara oss, om i göra det tillsammans. Blir en klar insigt häri llmän, då är det min öfvertygelse att allt annat )Sa lir lätt att vinna, huru aflägset och oupphinne-ve gt det nu kan synas. Tillika är försvarsfrågan er f sådan art att den isin allmänhet lätt kan uppor attas af kojans son lika väl som af den högt ppsatte, och denna skandinavismens hjertpunkt r sålunda tillika den, på hvilken vi lättast kunna m å till den stora mängden af folket. Men der-g( mte är det vår pligt att icke dölja, att anta-m ande af en inbördes pligt att försvara hvaran-l1g ra ej kan stanna endast dervid, utan måste leda ke Il ytterligare konseqvenser af en politisk anutving. Ty för att försvaret skall kunna vara emensamt fordras ock att den politik som vijlst: rsvara skall vara densamma och åtminstone ej är ridig, hvilket endast är möjligt medelst gemenra am diplomati, det är att nordens tre länder i e örhållande till alla öfriga framstå såsom en enS et. Slutligen är det ock i nutiden — som ju 8S ordrar folkens fria sjelfbestämningsrätt och del-tgande i alla angelägenheter — otänkbart attm idane angalägenheter. som diplomati och fördi varsväsende kunna fortgå utan en gemensam reti: resentation för de angelägenheter, med hänsyn ll hvars möjlighet man i öfverensstämmelse med en faktiska verkligheten i Nordamerika och lig chweiz måste tillgodose både folkens antal och m Blkens relativa betydenhet. För en klar upp-Ji: attning af dessa punkter är det derföre, enligtlat in åsigt, som föreningarne hvar på sitt häll D öra verka. Professor Schouliz, som redogjorde för opiionerna rörande denna fråga irikets andra tad, framhöll att den tvekan, som der röjde ig, väsentligen hade sin grund i bristande sigt om möjligheten för de tre rikena att rdna ett tillräckligt gemensamt försvar. 8! Jerför hade man i Nordiska Föreningen i töteborg (för hvilken talaren är ordförunde) j uttalat ett bestämdt politiskt program, tan ansett sig böra stanna vid att främja idana åtgärder, som de, med hvilka den öregående talaren betecknat blott den ena dan af de skandinaviska föreningarnes erksamhet. pe Lektor Blomstrand betonade, att det geensamma försvaret vore det vigtigaste af k reningarnes sträfvanden i politiskt hänsende, och ville att frågan om sättet för ionande af den politiska enhet utåt, som ör det gemensamma försvaret förutsattes, ? kulle göras till föremål för en grundlig iaknragnan innan man i dat afenandat ntta