Aftonbladet – 30 juni 1866, sida 3

på dagen. Åokemem—XXÅÅÅXXXEEEEEÅEEAEXIE Nordiska nationalföreningens möte i går. I den redogörelse för de särdeles intres santa förhandlingarne å detta möte, som v i dag vilja lemna, måste vi tillsvidare ute lemna åtskilliga telares yttranden, dem rei ej ver i tillfälle att fullständigt uppfatta men vi hoppas en annan dag kunna athjelp: ; denna brist. Mötet, hvari omkring 130 per ; soner deltogo, öppnades kl. 10 f. m. me .Jett tal af ordföranden, friherre A. C. Raab lof ungefär följande innehåll: Den som egnat någon uppmärksamhet åt till dragelserna i Europa under loppet af de sednar åren, har icke kunnat undgå att bemärka tvenn grunddrag såsom förherrskande drifkrafter i da gens politiska rörelser. Det ena är den hos fol I ken mer och mer tilltagande benägenheten at Jåter sammanknyta de slägtskapsband, som ur sprungligen grupperat dem, men hvilka i de fle I sta länder blifvit för dynastiska intressen eller a folkens egen missledda äregirighet, upplösta — det andra den hos vissa regeringar allt tydligare framträdande syftningen att omgestalta Europa: .! karta till några få stormakter. Denna sednare riktning i de maktegandes po litik måste vara i högsta grad betänklig för de mindre staterna i allmänhet, och särskildt fö Skandinaviens trenne folk, som hafva till gran par de icke minst eröfringslystna bland stormak Iter. Lyckligtvis för oss, för de trenne grenarne af den gamla skandinaviska stammen — ligger utvägen klart oss anvisad att, i full öfverensstäm melse med tidsandan och de af mig antydd: grunddragen i europeiska politiken, bereda os: ett fast försvar mot hvarje ingrepp i vår sjelf ständighet. Då Sverge år 1809 hade förlorat Finland yttrade redan Geijer: Här fordras ett nytt uppslag i sakerna. Nu skulle jag vilja bjuda handen till en ny Kalmar union. De svage med gemen: samma intressen måste söka sin styrka i förening.? Sverge, Norge och Danmark tillsammans ega visserligen icke någon så betydande folkmängd att den -gent emot de 70 millionerna i öster eller de 40 i söder — kan täfla med dem om ötlvermakten; men vår sammanlagda folkmängd är dock ungefär lika med den Storbritannien hade, då Skotland ingått i monarkien, från hvilken tid man kan räkna Englands makt och inflytande i ett jemnt stigande tills denna rika nations kärlek till freden måhända i sednare tider något minskat den nimbus af anseende, hvaraf den omgifvit sig. Vårt geografiska läge, vårt klimat och ännu mer den anda af mandom, kraft och kärlek till frihet och fosterbygd som utmärker Skandinaven — allt detta gifver oss tillsammans en verklig styrka, som berättigar oss till en betydelsefull plats i Europa — jag vill ej säga i europeiska statsförbundet, ty något sådant må ej kunna åberopas, då det visat sig att vilkoret för ett förbund, nemligen den enskilda statens skydd af de öfriga, ej mer är att påräkna. Och hvad som med all tillförsigt må tagas med i räkningen är det outsägligt mycket större intresse det öfriga — åtminstone det vestra och södra — Europa skulle få för oss, såsom ett Skandinavien, än de hysa för ett litet Sverge, Norge eller Danmark. Men hvaraf kommer då att skandinavismen icke med värma och allvar omfattas af det stora flertalet af våra respektive nationer? Visserligen hos somliga af en allt förlångt drifven optimism för att icke säga sorglöshet, med glömska af den gamla regeln: hjelp dig sjelf, .och du kan påräkna Herrans hjelp; men ännu mer, fruktar jag, hos de flesta af det olycksaliga misstroende, som tordna tvister rikena emellan inplantat så pass hos våra fäder, att det med modersmjölken gått i arf ända till detta slägtet. Men misstroendet är en föreställning på afstånd, sow viker för bekantskapen på närmare håll med personer och föremål. Derföre hafva bestyrelserna i de tre rikenas skandinaviska föreningar, efter skriftvexling sig emellan trott det vara ändamålsenligt att ett gemensamt möte för medlemmar af dessa föreningar hälles, der man, under öppen och offentlig iskussion, blir i tillfälle icke blott att utbyta tankar om bästa medlen att befrämja vårt fosterländska mål, — icke minst vigtigt för våra dynastier, hvilkas rättigheter vi i främsta rummet respektera — utan ock ådagalägga att vi icke ega annat syfte, icke afse andra medel än dem, som tåla den strängaste granskning och stå tillsammans med våra besvurna lagar. Nordiska nationalföreningen i Sverge har alltså inbjudit eder M. Hrr från de andra tvenne skandinaviska rikena, att bivista detta sammanträde, och då jag har det. af mig högt värderade förtroendet att föra ordet inom vår förening, tillåter jag mig härmed att helsa eder hjertligt välkomna till oss, att med oss deltaga i våra öfverläggningar, dem jag nu går att öppna, under den varmaste önskan att de måtte blifva till åsyftadt gagn för vårt gemensamma dyra fosterland! Sedan ordföranden föredragit programmet, uppmanade han de på förhand utsedda referenterna att yttra sig öfver den första frågan: på hvilken ståndpunkt de skandinaviska sträfvandena befinna sig inom hvart och ett af de nordiska länderna. Referenter voro för Norge professor L. Kr. Daa, för Sverge hr A. Hedin, för Danmark dr C. Rosenberg. Vi torde en annan dag kunna meddela en sammanfattning af dessa berättelser, som utom ett bedömande af den politiska ställningen och den allmänna meniovgens riktning inom hvartdera landet väsentligen innehöllo redogörelser för de särskilda skandinaviska föreningarnes verksamhet. Den danske referenten, som i sitt föredrag sysselsatte sig blott med Det Nordiske Samfund, uppmanade amtmannen Orla Lehmann såsom en af ledarne för Den Danske Folkejorening, hvilkens syfte mäste vara i det hela likartadt med den förras, att från Folkeforeningens synpunkt belysa frågan. På ordförandens hemställan till hr Lehmann, att han ville gå interpellantens och mötets gemensamma önskan i detta fall till mötes, tog hr Lehmann ordet och utvecklade i ett längre, af det lifligaste bifall ofta afbrutet föredrag den nordiska enhetssakens ställniog dels såsom en dansk, dels såsom en europeisk angelägenhet. Talaren egnade Det Nordiske Samfund sitt fulla erkännande; han fann det nyttigt och riktigt att nya krafter trädde fram, som kunde utbreda idn i andra kretsar, än de, af hvilka den hittills uppburits. Att de danska skandinaverna något hållit sig tillbaka, berodde ej af en på något sätt förändrad öfvertygelse eller svalnadt intresse, utan hade detta varit fullt välbetänkt, ty det hade förut ländt saken till skada, att initiativet varit öfvervägande, om ej uteslutande danskt. Sverge och Norge tillkommer det att gå i spetsen: ?när de göra det, följa vi villigt med?. Sverge-Norge få ej hylla en bygdepolitik som ej blott skulle bli utan ära och erömmelse, utan ock farlig om den länge fortsattes. Talaren framhöll ock, att den svensk-norska unionen, sådan den nu är, ej kunde bestå i längden; Danmarks inträde i förbundet vore vilkoret för dess utveckling till ett tillfredsställande skick. Hvad frå gans europeiska sida anginge, vore det danska Slesvigs återförening med moderlandet oundgänglig för en definitiv lösning. Då ftalaren efter en blick på den allmänna poPN lftficlka ogjtnaftinanan alt dag ann 211 fo fee