Aftonbladet – 30 juni 1866, sida 3

genom Hardimiens oegennyttiga, sjellupp: ll I oftrande deltagande i ett europeiskt krig, nijsom från en inskränkt synpunkt alls icke rt langick nämnde land. Men derigenom fick ;I det tillträde till kongressen i Paris, derii-l genom fick det frågan om Italiens enhet bragt under europeisk diskussion och grundvalen för densamma var lagd. Vi kunna icke heller uppnå Nordens enhet ånnat än under en gynnsam europeisk situation och och undser beskydd af de makter, i hvilkas intressen den är mot dem, som anse den stridande mot deras intressen. Hr Rosenberg framställde derpå följande förslag till resolution: ?de tre politiska föreningarne böra bemöda sig att vinna folkens allmänna mening för tanken om en politisk sammanslutning mellan Nordens rien, hvilande på grundvalen af gemensamt I försvar, gemensam ledning af utrikespoliti-I ken, förbundsrepresentation, hvari såväl rstaternas ental som deras folkmängd är utI tryckt?. Denna resolution understöddes af grefve d I Hamilton, som med anledning af en förer gående talares yttranden framböll, att man, t rörande den politiska föreningen, endast ville påverka den allmänna meningen i den a I riktning, som resolutioren angaf. Deremot r Å t a j rr ee AES EPCOMA trodde professor Schoultz, att resolutionen skulle hindra bildandet af filialföreniogar af personer, som i likhet med den göteborgska ville stanna vid ett program, som säåsom mål blott uttalade en förberedande verksamhet på det sociala området. Hr Hedin erinrade, att sådana föreningar ej kunde erkännas såsom filialafdelvingar af Nordiska Natiovalföreningen, alldenstund ledamöterna af en filiel ega samma rätt att deltaga i beslut om föreningens verksamhet, som tillkommer centralafdelningens medlemmar. Talaren tillade vidare, att man ej kunde annat än med nöje se, att föreningar af den art, som hr Schoultz antydt, uppstode, ju flere dess bättre; ett hinder deremot kunde resolutionen ej innebära. Hr Schoultz förklarade derpå, att hans betänkligheter vore häfda. Dr Sohlman viile icke gerna förlänga diskussionen, men ansåg sig dock böra tillkännagifva, att ban nu, såsom då nationalföreningen stiftades, ansåg det vara af största vigt att man har ett någorlunda bestämdt program, der det närmaste praktiI ska syftemålet är åtminstone i sina hufvud-Idrag bestämdt. Det är visserligen sannt, att uppnåendet at ett sådant mål, är beroende af gynnsamma konjunkturer; men man må dock se till, att om konjunkturerna I komma, man icke står med alldeles oklara begrepp om hvad som kan och bör göras Toch till följd deraf icke kommer sig för att I begagna dem. Talsren trodde att det vore mycket att beklaga, att de skandinaviska Isträfvandena under en föregående period hållit sig nästan uteslutande på känsloomI rådet, att man blott tänkt och talat om enhet, broderlighet och sammanhållning, utan att göra för sig klart hvad dermed menades, huru den praktiskt skulle kunna ernås, dess vilkor och dess konseqvenser. Oaktadt talaren lifligt önskat att det skandinaviska medvetandet skulle gjort sig kraftigare gällande under de kritiska tider som vi nyss genomgått, så kunde han för sin del icke förundra sig öfver att detta sträfvande ieke nu och under de mångfaldiga brydsamma och svåra omständigheter som egt rum, kunnat bära fullmogna frukter. Han hade tvärtom haft anledning att med glad förvåning se, att detta sträfvande slagit långt djupare rötter, än man efter en så kort tids bristfälliga och oklara arbete för saken skulle kunnat förmoda och att det verkligen endast var sammanträftandet af en mängd de mest olyckliga och hinderliga omständigheter, som gjorde att det räta ögonblicket nu gick obegagnadt förbi. Vill man nu, åtminstone i vårt land, verka något för den nordiska enhetstanken, så må man alldeles uppgifva att vädja till känslorna; på den vägen är gjordt hvad som kan göras. För dem, hvilkas skandinavism endast består i mer eller mindre poetiska sympatier, är redan tillräckligt taladt och skrifvet; deras känslor hålla ofia föga stånd i pröfningens stund, äfven om den under sådana något gynnsamma konjunkturer, som den vi t. ex. just nu för ögonblicket ha, skulle manifestera sig i vältaliga ord och klingande dikter. Vill man på fullt allvar vinna praktiskt politiskt folk för saken, så måste man taga den praktiskt och så klart som möjligt söka bestämma för sig hvad som närmast åsyftas. Alla uppriktiga skandinaver i vårt Jand äro visserligen fullt ense derom, att det danska Slesvig bör återvinnas åt Danmark och de hoppas af allt sitt hjerta att så skall ske; men att uppställa detta Slesvigs återvinnande såsom en lösen, en fana för det skandinaviska sträfvandet i Sverge och låta det utgöra de skandinaviska föreningarnes väsentliga program, det vore höjden af dårskap. Längt ifrån att göra propaganda i skandinavisk riktning skulle man derigenom omöjliggöra hvarje framåtskridande af saken. Just den hufvudinvändning, som man nu får höra från dem, som man helst skulle vilja öfvertyga om det skandinaviska sträfvandets berättigande och oafvislighet är den, att det icke finnes någon skandinavisk fraktion i Danmark, att det hittillsvarande skandinaviska partiet endast ville begagna skandinavismen såsom ett medel för att derigenom behålla Slesvig, men att, då detta misslyckats, sakna de allt intresse för skandinavismen i och för sig sjelf. Liksom jag derföre tror att ett kraftigt skandinaviskt sträfvande innebär och medför en räddning för det danska elementet i Slesvig, så tror jag å andra sidan, att om detta sträfvande skall kunna bli kraftigt i vårt land, så måste vi här söka basera det på en grundlig insigt derom, att skandinavismen är praktiskt nödvändig för alla tre länderna, samt att den är praktiskt utförbar. Sedan diskussionen om andra punktens första moment härpå förklarats slutad, framställdes proposition å ofvannämnda resolution, som af mötet antogs, hvarefter man öfvergick till behandling af ondra punktens andra moment. Dr Sohlman formulerade ett förslag till resolution af innehåll, att de nordiska föreningarne borde verka för närmanden mellan de tre folken i de riktningar, som äro angifna i andra nationalekonomiska mötets resolutioner, och gsärskildt att de skulle sluta sig till den af sistnämnda mötes fjerde sektion föreslagna om en anmodan till universitetslärarne i nordiska språk att taga initiativet till ett möte, gom skulle förhandla om enhet i rättskrifning m. m. Resolutionen bifölls. Grosshandlaren Fritsche (från Kjöbenhavn) yttrade sig om medlen att åvägabringa sådana närmanden och påpekade dervid särskildt utbredandet af folkskrifter öfver den nordiska frågan, samt vigten af att vid representantvalen verka för, att de praktiska enhetssträfvandena måtte få målsmän i de lagstiftande församlingarne. Tal. föreslog slutligen en resolution, att de nordiska föreningarne böra erkänna aen af grefve Hamilton utgifna Nordisk Tidskrift? såsom sin gemensamma organ, hvilket förslag bifölls. Programmets tredje fråga: huru ett gemensamt nordiskt försvar bör ordnas, besvarades af kapten Mankell i ett längre, med stor omsorg utarbetadt, klart och öfTT TP RR t