Aftonbladet – 26 juni 1866, sida 3

sparsamhet hädanefter böra iakttagas, kan sådant ej gerna annat än i hög a gillas, men jag hemställer om i allt fall den nu frågasatta utgiften är af den beskaffenhet, att den från sparsamhetens synpunkt bör ogillas. Icke gäller väl för kommunens hushållning reglor, så olika med hvad eljest anses vara en riktig ekonomisk beräkning, att man för att synas spara bör undandraga sig utgifter, hvilka snart nog i flerdubbelt mått återgäldas och således rätt räknadt medföra vinst. Om en enskild gjort sig skyldig till mindre klok hushållning, icke råder man honom att svälta, för att derioenom vinna åter hvad han förlorat. Och lika litet lärer det väl vara lämpligt för en kommun, sådan som Stockholm, att, för att nu undvika en på flere år fördelad utgift af 2 till 300,000 rdr, utsätta sig för att i en icke aflägsen framtid få göra en flerdubbelt större och dertill under mellantiden fortfaravde få lifsmedlen utöfver behofvet fördyrade till daglig skada och förlust för hvarje kommunens medlem, i hvilken ställning han Än må befinna sig. Anser man sig ej vidare känna för utgiftens bestridande anlita låneutvägar, så må väl frågas, för hvilken utgift en uttaxeriog på kommunens medlemmar kan vara mer berättigad. En förhöjning med 25 procent i kommunalutskylderna för ett enda år skulle lemna tillräckliga medel för utgiften. Och utsträcktes laxeringen på flere år blefve den naturligtvis vida mindre kännbar. Men äfven om det erforderliga beloppet inom ett enda år uttoges af de skattskyldige, så lärer det väl ej kunna nekas att aenna utgift vida understege hvad kommunens samtliga medlemmar hvar för sig nu, om än mindre märkbart, få vidkännas vecka efter vecka och månad efter månad i höjda utgifter för de oagliga lefnadsbehofven. Om man mot hvarandra illbörligt afväger dessa förhållanden, lärer det snart visa sig att den nu ifrågasatta utviften för samtliga kommunens medlemmar är önskvärd just ur en väl beräknad sparsamhets synpunkt, och jog anser mig derför med fullt skäl böra förorda densamma,