Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 2

Bredvid denna stora fråga måste riksdasens öfriga, beslut jemförelsevis träda i kuggan. ÅAfven dessa beslut hafva dock flera afseenden berört ämnen af stor beydelse för fäderneslandet. Den handels;ch sjöfartstraktat, hvilken E. K. M. har slutit med H. M. fransmännens kejsare, ch bland hvars bestämmelser det ingår, utt den skulle underställas nationalrepresenationen, bur erhållit rikets ständers godkännande. Till den jernväg, som fullborlad är afsedd att förena brödrafolkens hufvudstäder, hafva anslag blifvit beviljade ör färdigbyggande till den första hufvudstationen från norska gränsen, samt till påbörjande af dess fortsättning genom Wermand. Den förlägenhet i penningerörelsen, som gjort sig kännbar äfven i rikare länler, har för vårt land gjort den noggrannaste hushållning med statens medel till en nödvändighet. Rikets ständer halva derför vid statsregleringens uppgörande sökt att i möjligaste måtto inskränka utgifterna. För flera särskildt vigtiga ändamål hafva lock betydligt ökade anslag blifvit gifna. Sålunda har, vid denna som vid föregående riksdagar, undervisningsväsendet utgjort ett föremål för rikets ständers frikostiga .omtanke: Under en tid, då krigets stormar öfver vår verldsdel utbrutit, har det varit Norden förunnadt att egna sin hyllning åt fredens välsignelser och att genom en industriutställning åt de skandinaviska folken häfda det aktade rum, de intagit på den industriella utvecklingens vädjobana. Hvad framtiden bär i sitt sköte om lycka och medgång, om pröfning och sorg vet ingen; men det vet Svea folk, att under alla skiften skola frihet och upplysning blifva målet för dess sträfvanden, lag och rättvisa dess bundsförvandter. Alltid skall Sverges konung finna ett troget och fast stöd i Sverges folk; alltid skall detta folk se en skyddande vän i sin konung. Lifvadt af sådana känslor anhåller ridderskapet och adeln underdånigst att i E. K. M:ts nåd och ynnest städse få vara innesluter. Erkebiskopen yttrade: S. A. K. Djupt allvarlig måste den närvarande stunden förekomma hvarje allvarligt sinne. Svärges könutig och Bverges ständer mötas i svenska rikssalen för att icke irera återse hvarandra. De hafva under åtminstone ett halft årtusen haft för mycker att med hyarandra afhandla, de hafva gemensamt pjutit för mången glädje, de hafva för hjertligt och trofast med hvarandra deltegit i för mången sörg, i för måovget bekymmer; deras ömsesidiga förtroende och Kärlek häfva varit för starka, om också någon gång uttalade i skiftande ordalag — att icke skilsmessan skulle för båda vara rörande och rik på betydelse. Må den ock vara rik på välsignelse! Allt hvad den innebär kan ännu icke vetas eller sägas. Ätt den vidsträcktare ingriper i vårt borgerliga, ja väl äfven i vårt religiösa och kyrkliga lif, än de på papperet upptagna förändringarne anantyda, torde knappt kunna förnekas. Om den deri till gode eller till ondo skall ingripa, derom är det ännå för tidigt ati döma. Således kommer väl ock en stör, en af ingen tvekan återhållen glädje öfver förändringarpe för tidigt. Men ännu mera är det för tidigt att öfver dem sörja, att i anledtiing af dem misströsta. Ptt verk, som börjas med sörg öck misstro; har sällan någon god framgång. Presteståndet af: lägsnar från sig både sorg och misstro. Men hvad vi icke från oss aflägsna och hvad som aldrig kommer för tidigt, är dels en allvarlig föresats, att vi redligt och för hoppningsfullt skola ekicka oss i der nya ordningen och göra allt hvad på os: kan ankomma, att den må lända fäderneslandet till båtnad, och dels ett sinnelag. som oförtröttadt och ödmjukt beder, at Han, som med kärlek och barmhertighe regerar folkens och ländernas öden, också: sin nåd ville innesluta E. K. M. och EB. K. M:ts riken och både från E. K. M. och E. K. M:ts undersåter afvärja allt ondt. Med denna föresats och denna böna säger preste ståndet E. K. M. sitt ärliga farväl, i dju paste underdånighet anhållande, att Sver ges kyrka och BSverges presterskap alltic må få veta sig vara inneslutna i E. K. M:t: nådiga bevågenhet. Borgareståndets talman yttrade: Stormäktigste, allernådigste Konung! Borgareståndet, hvars sjelfskrifna delta gande i rikets urgamla representation, til följd af dennas ombildning, i dag upphör går nu att i yttersta timman af sin tillvar inför E. K. M:t nidlägga uttrycken af sann undersåtlig tillgifvenhet, af oskrymtad, in nerlig tacksamhet. Vår sekelgamla författning, grundad pi ståndsval, motsvarade ej mera tidens städse stigande fordringar. En allmännare bild ning och ett högre uppskattande af men niskovärdet hade framkallat förr okända an språk. Rättigheten för fria män att deltag: i rådslagen om statens angelägenheter kunde ej längre hvila på ärfda förmåner. Folk representationens tidsenliga förändring ble en fordran, allt mera oafvislig, ju mer: den betingades af nya samhällsförhållanden den blef nationens lifsfråga, dagens lösen Ehuru behofvet af denna förändring sålund: var af den allmänna meniovgen erkändt och lifligt omfattadt, vågade vi dock, med tan ken rigtad på föregående tiders erfarenhet endast svagt hoppas på möjligheten af dei stora frågans lösning på öfvertygelsens fred liga väg. Men, till heder för Sverges folk har denna misströstan visat sig ogrundad och oss har blifvit beskärdt att upplefv ket til