Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 2

De af ståndens talmän på rikssalen hållna afskedstalen voro af följande lydelse: Landtmarskalken yttrade: Det gifves ögonblick i nationernas lif, då tidens steg likasom höras, och ett sådant ögonblick är det, som nu är inne, då svenska folkets urgamla representation, Sverges rikes ständer, för sista gången står försam lad inför konungens tron. Ifrån denna stund blir samhällsbyggnaden en annan, dock endast byggnaden, ty grunden förblifver densamma — lagbunden frihet. Detvar denna grund, på hvilken det svenska samhället först uppväxte; det var den, på hvilken detta samhälle utvecklade sig till ära, makt och storhet; det var den, som i tider at olycka blef landets räddning; och den förtröstan, hvarmed Sverges folk nu går det nya samhällsskicket till mötes, hvilar på förhoppning, att detta samhällsskick skall befordra frihetens utveckling och lagens välde. Dessa samma känslor hafva ledt ridderskapet och adelns besluti denna stora fråga; och af innersta hjerta instämmer hvarje svensk adelsman i liflig önskan om enigt förbund mellan konung och folk, mellan frihet och lag. Den rättighet, hvilken ridderskapet och adeln af ålder egt och nu nedlägger, att sjelfskrifvet deltaga ilagstiftningen, var för ståndet dyrbar, icke som rättighet, men som tillfälle att verka för fäderneslandets väl. Medlet kan dock icke blifva det förnämsta; målet förblir alltid hutvudsak. Ridderskapet och adeln har afstått från sin sjelfskrifna rätt; men ridderskapet och adeln har icke fränträdt och skall aldrig frånträda den. sjelfskrifvenhet, som utgöres af pligter mot fäderneslandet. Denna sjelfskrifvenhet, gemensam för hela svenska folket och lika kär för oss alla, öfvergår i betydelse alla rättigheter. När framtidens dom öfver vira beslut faller, måtte fäderneslandets lycka beteckna den stund, då Carl XV:de framlade och rikets ständer antogo förslaget till svenska natio nalrepresentationens ombildning.