Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 2

Trontal. älborne, Adle och Välbördige, Arevördige, Vördige, Vällärde, Areborne, Förståndige, Välaktade, Hedervärde och Redlige Gode Herrar och Svensko Män! Sedan I nu tillkännagifvit, att det af lig framställda förslag till ny Riksdagsrdning blifvit af Eder i grundlagsenlig rdning antaget, så eger denna Riksdagsdrdning, jemlikt 82 S Regerings-Formen, raft af grundlag; och vill Jag ej allelast Sjelf densamma för oryggelig grundag antaga, utan bjuder och befaller jemräl, att alle de, som Mig och Mine Ef:erträdare med huldhet, lydnad och hörsamhet förbundne äro, böra denna Rikslags-Ordning erkänna, iakttaga, eftertva och hörsamma. Den förändring, hvars hufvuddrag relan grundläggarne af vårt nuvarande statsskick önskade med detsamiia införlitva, har sålunda, efter mor än ett halft århundrade, gått i verkställighet. Vi afsluta i dag icke blott ett minnesvärdt riksmöte, utan ett helt tidehvarf i Svenska folkets historia, ett tidehvarf, som mäter århundraden. Den fasta tillförsigt, hvarmed Jag ser mot framtiden, förqväfver icke de känslor af rörelse, med hvilka Jag ser Eder för sista gånsen församlade på detta rum, der RiksStånden så ofta hafva mött sin Konung, och den förhindrar Mig icke att med tacksamhet skåda tillbaka på det-tidskifte som förflutit, på de betydelsefulla vändningar i fäderneslandets öde, i hvilka Rikets Ständer tagit del, på allt det soda och gagneliga, som af dem blifvit utfördt. Efterverlden skall i troget minne förvara, huru 1, med högsint uppotiring, hafven satt fosterlandets kraf öfver alla andra afseenden. Den skall ock göra rättvisa åt dem, som ansett betänkligheterha inöt det nja vara öfvörvägande, men som af sina farhågor endast känna sig manade att i fördubbladt mått uppbjuda sina krafter till fäderneslandets tjenst. Sådana tänkesätt utgöra en förökad borgen för mitt hopp, att Svenska folket icke skall svika det för: troende, som Konung och Ständer vågat sätta till dess klokhet och sans, dess allvar, dess fosterlandskänsla. Låtom oss då, om än åsigterna varit olika; med eniga lhjettan släta os tillsammans för att i detta ögonblick nedkalla från den Allsmäktige Gifvaren af allt godt välsignelse öfver det verk, som besluten vid denna riksdag grundlagt! I och utom templet må vi ock tacka och lofva Honom, som bevarat oss från att inblandas i de stridsfrågor, hvilka redan börjat sprida ett förhärjande krigs fasor bland rikare begåfvade, men icke lyckligare, folk än vi. Min ställning till främmände Makter berättigat till förloppningen att fortfarande kunna. med dem samtliga bibehålla vänskapliga förbindelser. Väl kunna vi icke hoppas att undgå alla de verkningar af hämmad rörelse och rubbade händelsförhållanden, som från kriget äro oskiljaktiga och sträcka sig vidt utom dess egentliga område. ÅAmnnu synas dock de olägenheter, som i detta afseende hota oss, icke större, än att vi med någon kraft till försakelse och sparsamhet kunna öfvervinna dem. Genom träget arbete hafven I, på jemförelsevis kort tid, afgjort de många och vigtiga ärenden, som till Eder varit hänskjutna. Om än icke alla de af Mig gjorda framställningar kunnat af Eder bifallas, Har Jag dock, då Jag öfverser det hela af Eder verksamhet; allt skäl att uttala Min tillfredsställelse; och då I nu nedläggen Edert uppdrag för att återvända till enskilda värf, hembär Jag Eder, i fosterlandets namn, Min tacksägelse för det redliga nit, hvarmed I handhaft dess angelägenheter, för det goda I hafven verkat och förberedt. Jemlikt grundlagens föreskrift förklarar Jag nu detta riskmöte upplöst och förblifver Eder, Gode Herrar och Svenske Män, alle samtligen och hvar och en isynnerhet, med all Konungslig nåd och ynnest städse välbevågen. Talmännen framträdde derpå en i sender för att kyssa konungens hand, hvarefter processionen afgick från rikssalen i samma ordning som den kommit. Sedan ceremonien på rikssalen var slutad, ojorde stånden, anförda af sina talmän, afskedsuppvaktningar hos konungen och drottningen, äfvensom hos enkedrottningen. Vid uppvaktningen hos konungen voro prinsarne Oscar och August med sina gemåler närvarande. I afton taga stånden genom deputationer afsked af hvarandra. De af ståndens talmän på rikssalen hållna afskedstalen voro af följande lydelse: Landtmarskalken yttrade: Det gifves ögonblick i nationernas lif, då Hdens steo likasom höras. och ett sådant