Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 2

Riksdagen harfpå öfligt sätt blifvit afslutad med gudstjenst i Storkyrkan och plenum plenorum på rikssalen; Gudstjensten, som började klockan half 11, bivistades af hertigarne: af Östergötland och Dalarne, riksstånden, statsrådets mediemmar, stater och kårer m. m. Predikan hölls af biskopen i Lund dr Flensburg. Texten för predikan var Mathei evangelium 6 kap. 33 och 34 verserna: Söker först efter Guds rike och Havs rättfärdighet, så faller eder allt detta till. Sörjen icke fördenskull för morgondagen, ty morgondagen hafver sjelf omsorg med sig; det är nog, att hvar da; hafver sin egen plåga.? Till ingångssprål hade predikanten tagit Salomos ordspråk 16 kap. 2 versen: Hvar och en tycker hans vägar rena vara; men Herren allena gör hjertat vist.? Det ämne, som afhandlades i predikan, rörde den vigtiga frågan : Huru skall Svea folk med mod och förtröstan kunna gå sin framtid till mötes?? Beklagligen blefvo högst få af åhörarne, icke ens de som sutto närmast omkring predikstolen, i tillfälle att höra huru hr biskopen besvarade den frågan, ty hans deklamation var allt annat än kraftig och hänförande. Af de få ord som upprepades, erfor man likväl, att hr biskopen icke med förtröstan motsåg det nya statsskicket, utan snarare med fruktan. Ett folks lycka fick man icke söka endast i tidsenliga reformer och fria institutioner, icke heller i folkupplysning och vetande, ty en upplysning funnes, som till och med var skadlig. I tron på lefvande Kristus hade man den enda säkra borgen derför. I afseende på det nya statsskicket uttalade predikanten den farhågan, att kyrkans angelägenheter för det kommande kunde råka i mindre varsamma händer, och i detta fall återstod för presterskapet, som vtan alla sidoafsigter, utan att vara leddt af annat än fosterländska syften, fyllt sin pligt, att draga sig tillbaka med förtviflan inom sin egen tränga krets, men det kunde trösta sig med att Guds ord bestått och skall bestå i alla vexlingar. Slutligen uttalade biskopen sin tacksamhet mot Försynen för hvad som varit, och uppsände en bör, att Han måtte välsigna Svea folk för framtiden. Vid altaret officierade hofpredikanterna Rogberg och Widen. Efter gudstjenstens slut, kl. omkring 12, uppgingo ständerna i procession till slottet: de tre ofrälse stånden direkte till rikssalen, ridderskapet och adeln till konungens våning, för att derifrån vara H. M:t följaktig till rikssalen. Strax före ceremoniens början sågos de båda drottningarne, hertiginnorna och prinsessan Lovisa intaga sina platser på den kungliga läktaren. Omedelbart derefter begaf sig konungen till rikssalen, åtföljd af de båda prinsarne, statsrådets ledamöter, norska statsministern, ridderskapet och adeln, högsta domstolens ledamöter, hrr serafimerriddare och öfriga som i dylika processiover pläga deltaga. Sedan konungen, klädd i kunglig skrud, intagit tronen, och riksmarskalken äskat ljud, framträdde, hvar efter annan, de fyra ståndens talmän och höllo de vanliga afskedstalen, hvarefter che fen för civildepartementet statsrådet Lager stråle uppläste riksdagsbesiutet. Sedan riksmarskalken derpå ånyo äskat ljud, höll konungen följande