Aftonbladet – 22 juni 1866, sida 2

N ris, som så förlamande inverkar på alll andel och rörelse, , uppträder i dessa dagar len svenska industrien med sin första allnänna utställning. Huru ogynnsamt ögonlicket än må vara, hysa vi dock den glada örtröstan, att denna utställning skall lägga dagen, att Sverges industri just vid gryvingen af en större frihet i handelsgemenkapen med främmande länder, i många renar gjort vigtiga och för kommande tiler lofvande framsteg. På nytt har, tyvärr, i vår verldsdel krisets fackla blifvit tänd. När den åter skall släckas, förmår ingen förutsäga, lika litet som någon kan förutse utvecklingen af de stundande krigshändelserna, eller hvad inlytande dessa skola hafva särskildt på våra örhållanden. Att misströsta vare dock långt från oss, som, i jemförelse med flera andra nationer, ega ett värderikt företräde, en skatt, den inga andra jordiska fördelar kunna uppväga. Denna skatt ligger i det fasta, ömsesidiga förtroende; som räder mellan konung och folk. I jemnbredd med en fortgående utveckling af vårt lands inre förhållanden, sammanknytes, till inbördes glädje och båtnad, allt astare förbundet med brödrafolket, hvars välgång och lycka är. vår, lika visst som vår egen skall blifva brödrafolkets. Måtte äfven under kommande tidskiften alla konungars konung nådeligen sträcka sin skyddande och välsignande hand öfver E. K. M:t och öfver Dess trofasta folk! Värdeg, allernådigste konung! nu emottaga borgareståndets sista farväl och dess härefter endast i minnena fortlefvande undersåtliga vördnad och uppriktiga erkänsla. Bondeståndets talman yttrade: Stormäktigste, allernådigste Konung! Hvarje gång bondeståndet har den dyrbara nåden att inför Eders Kongl. Maj:t få nedlägga sin underdåniga vördnad och lyckönskan, sker det alltid med samma undersåtliga kärlek och tillgifvenhet, men med ständigt förnyade anledningar till tacksamhet och erkänsla för E. K. M:ts oaflåtliga omsorger om lagarnes och samhällsinrättningarnes fortgående utveckling och undersåtarnes deraf beroende trefnad och välbennande, . I denna högtidliga stund, då Sverges konung för sista gången hemitörlofvar Sverges rikes ständer, förena sig dock företrädesvis allas tankar, allas känslor vid den af könung öch ständer antagna, från denna dag gällande, nya rikedagsordningen och dermed sammanhängande ändringar i regeringsformen. Striden om denna fråga har varit lång, stundom bitter, och hennes lösning skulle säkerligen ännu länge hafva förblifvit india förboppningarnes område, om hon icke omfättats ar Den, som, med blicken uteslutande fästad på det helas väl och på landets behof af inre sammanhållning och styrka, ensam förmådde leda den till eit för fosterlandet lyckligt slut. Den längre tidrymd, som fordrats för reformens genomförandö, kan nr icke sägas vara onyttigt förspilld. Tvärtom har motståndet varit af gagn för frågans mera fullständiga lösning, genom att fördröja afgörandet till den derför i alla afseenden mest gynnsamma tidpankten. Utan missaktning af andras genom häfd och lag stadgade rätt, har bondeståndet undör denna strid städse stått på deras sida, som ö.skät oeh yrkat reformen, och derför skall det ock i tacksamt minne bevara hågkomsten af den ädla högsinthet, hvarmed Sverges adel åt fosterlandet offrat ärfda företrädesrättigheter, och den aktnitigsvärda undergifvenhet, hvarmed hög vördiga presteståndet slutit sig till konungens och landets getfiensamma tanka. Bondeståndet är också lifligt öfvertygadt, att den sålunda vunna segern skall i varaktighet öfvergå alla dem, der våldet i mer eler mindre mån varit bestämmande bredvid eller framför rältvigarns; billighetens och kärlekens förenade fordringar; att den skall fullända den förbrödring af olika samhällsklasser, hvilken redan både inom det enskilda och offentliga lifvet börjat göra sig gällande, och att deti dag snart skall stunda, då redba.heten, fosterlandskärleken och förmågan att verka för det allmännas väl äro de enda bestämmande vilkoren för medborgares aktning och förtroende. Med fast tillförsigt motse vi äfven att förtroendet mellan båda, under E. M:ts spira förenade brödrafolken, som vi någon gång med sorg sett svigta, skall vara tör alltid befästadt, samt slutligen, att vårt land, älskadt af egna inbyggare och aktadt af främmande, skall, om en gång krigets åskor hota äfven vära gränser, kunna möta faran med den kraft, som känsla för frihet och tillit till egen styrka allena förmå att skänka. I känslan af det närvarandes djupa betydelse för konung och fosterland, lemnar bondeståndet nu den plats, det såsom särskildt riksstånd intagit. Huru ståndet häfdat denna plats, tillhör icke det att bedöma. Hvad det vet är, att det aldrig brustit i trohet mot den konung, som varit dess trohet värd, och att det utan knot burit mången tung uppoffring för fosterlandets ära och sjelfständighet. Nedkallande öfver det nu fullbordade verket, öfver E. K. M:t, Dess konungsliga. hus och fäderneslandet, den Högstes nåderika beskydd och välsignelse, utbeder sig en hvar af-bondeståndets medlemmar att fortfarande få vara innesluten i E. K. M:ts nådiga ynnest och bevågenhet. Vid afskedsuppvaktningen hos den kongl. familjen höllos följande tal: Af Landtmarskalken : SB. A. K.! pet k