Aftonbladet – 21 juni 1866, sida 3

Krigsskådeplatsen i mellersta Tyskland. (Efter Berlingske Tidende.) Då man genom att betrakta förra tiders tilldragelser vill söka göra sig ett begrepp om den betydelse, som ländernas figur, flodernas, bergens och städernas läge, med ett ord, som de olika terrainförhållandena san. nolikast skola få i det krig, som utbrustit mellan de tyska staterna, förefinnes här den egendomlighet, att man icke, såsom vid de flesta andra dylika tillfällen, kan derom vinna npplysning af de stora krigen under detta århundrade och vid slutet af det när mast föregående. Man måste gå längre tillbaka. Det är till sjuåriga kriget och till trettioåriga kriget man måste vända sig för att erhålla den vägledning man önskar. Väl blir den sannolika krigsskådeplatsen deiar af Elbes, Oders och Donaus bäcken, liksom i flera af de Napoleonska krigen; men under det i dessa krig Elbe och Oder lågo tvärs för och bergen på Böhmenrs norra gräns längs efter de linier, utefter hvilka härarne hufvudsakligen måste röra sig framåt, medan nu motsatsen eger rum, äro de förhållanden, som betinga de strategiska rörelserna i dessa floders bäcken så förändrade, att blott högst medelbart framgår af berättelserna om dessa fälttåg den vigt, man bör tillägga dessa ställen, och allenast korsvägarne, om man så fär säga, Leipz g, Dresden, Bautzen, Görlitz, Liegnitz, Breslau, 0. 8. v. hafva omedelbart samma betydelse som på den tiden. Hvad Mähren angår, den del af Donau-bäckenet, som närmast är utsatt för att bli berördt af krigshändelserna, så var denna landsdel visserligen skådeplatsen för det minnesvärda slaget vid Austerlitz 1805 och det var till en stor del i frans männens besittning såväl det nämnda året som 1809, men norra delen, som är den, hvilken nu närmast tager uppmärksamheten i anspråk, berördes alldeles icke. Närmaste vägen mellan hufvudstäderna i de två största krigförande staterna ligger, med undantag af en mindre sträcka, i Elbes bäcken och såsom följd deraf her detta företrädesvis anspråk på uppmärksamheten och torde sannolikt uteslutande erhålla det, om här den väg, som är den kortaste i längd, tillika vore den beqvämaste, såväl som den kortaste i tid för de begge stridande parterna. Detta är dock icke fallet. Elbes bäcken delar sig på ett i ögonen fallande sätt i två delar, ett öfre och ett nedre, hvilka äro skarpt åtskilda icke allenast genom de högt liggande, med svårighet öfverskridbara territorierna, utan tillika i en icke ringa grad genom jordmån och kultur. Den ötre delen, Böhmen, bildar ett så fullständigt afslutadt helt som väl är möjligt, i det de politiska gränserna sammanfalla med de geografiska och dessa åter äro lika skarpt framträdande på alla sidor. Som ea oliksidig fyrkant ungefär vänder Böhmen spetsen mot norr, nordöstra sidan mot Oders bäcken, den nordvestra mot Elbes nedre och de två södra mot Donaus, till hvilken flod den södra spetsen rärmar sig på fyra mils afstånd. Mellan dessa trakter bildar sig således liksom en storartad borg, som sätter dess innehafvare i ständ att genom de mot alla sidor vettande utfallsportarne tränga fram mot de omgifvande länderna och att åter draga sig tillbaka till en säker plats i händelse af inträffande motgång. Alla de till längd kortaste vägarne mellan de vigtiguste punkterna i särskilda delar af Donaus, Oders och Elbes nedre bäcken gå tvärs igenom Böhmen, medan omvändt hvarje försök att gå utom detta land, hvars sidor ha 25— 30 mil i längd, tvingar till stora omvägar. Under trettioåriga kriget begagnade sig de kejserlige af denna fördel mot Gustaf Adolf, och österrikarne mot Fredrik den 1. Truppernas mindre goda beskaffenhet, härförarnes mindre grad af skicklighet, ja verkliga motgångar, uppvägdes ofta af de fördelar, som Böhmens tryggande, framskjutande läge erbjöd. På samma sätt betraktade erkehertig Carl Böhmens berg såsom det enda bålverk, bakom hvilket de 1809 af fransmännen slagna trupperna tryggt kunde hvila upp sig och organisera sig ånyo. Dettaland gifver således dess innehatvare en fördel, som af moståndaren fordrar ej litet att uppväga, och såsom närmaste antagande följer af det föregående, att om Preussen, stående ensamt, vill gå anfallsvis till väga, måste dess närmaste mål blifva att tränga österrikarne ut ur denna deras fasta borg. Eröfradt af Preussen skulle Böhmen till och med skänka denna stat större fördel under krigförandet än det i Österrikes besittning kan skänka Österrike; ty på hufvudvägarne är det blott 153—20 mil från Böhmens sydöstra ;räns till Wien, och den framryckande häa har högra flanken skyddad af berg, som frin Böhmens södra spets gå fram till sjelfva Donau, utan att lemna plats för någon till begagnande för en krigshär användbar väg; medan på motsatt håll, från Böhmens nordvestliga sida till Berlin, är ett afetånd af 25 till 30 mil, på vägar, som väl till största delen leda genom en lätt tillgänglig jordmån, men hvars begagnande i strategiskt hänseende är förenadt med stora svårigheter, såsom i det följande skall visas. ock är eröfrandet af Böhmen en så vansklig sak för Preussen, till och mtd om denna . stut hade än större medel till sitt förfogande fallet är, att det kan förväntas att intet